.

Previous: Justin satte sig på en stol bredvid mig och tog min hand.

- Vi förstår att det är jättejobbigt att berätta, men om dom ska ha någon chans att hitta henne, så måste du, sa han och tittade medlidsamt på mig.

- Okej..

Jag berättade allt, in i minsta detalj. När jag var färdig tittade alla förfärat på mig.

- Jag är så ledsen.. sa Justin och kramade mig.

- Tack.. sa jag och pressade fram ett litet leende.

_________________________________________________________________________

När jag hade berättat hela historien var jag helt slut. Ögonlocken kändes tunga, ja, hela kroppen kändes som en enda blyhög.

 

- Trött? sa Pattie och klappade mig på axeln.

- Jätte, sa jag och gäspade.

- Kom så ska jag visa dig vart du kan lägga dig, om du vill, sa hon och sträckte ut handen mot mig.

- Åh, tack, sa jag och log.

 

Just när jag skulle resa mig upp ställde sig Justin bredvid sin mamma.

 

- Jag kan visa henne istället, sa han och tog mig hand.

 

Jag rodnade. Varför skulle han vara så himla söt hela tiden?

Vi gick upp för en trappa och kom in i ett fint inrett vardagsrum. Det var ljust, med stora fönster.

- Vad fint det är, sa jag uppriktigt och log.

- Tack, vi har jobbat ganska mycket för att få i ordning det, sa han.

 

Han öppnade en dörr, som ledde in till ett sovrum.

- Det är mitt rum, men vi har ett gästrum om du hellre vill ligga där? sa han och rodnade.

- Det spelar inte så stor roll, sa jag och skrattade lite.

 

Jag gick in i rummet och såg mig om. Det var väldigt fint. Jag stannade upp och tittade på Justin. Det pirrade i magen så fort jag såg honom. Han märkte att jag studerade honom, och log brett. Han gick fram till mig, och lade händerna omkring min midja.

- Får jag? frågade han.

- Du behöver inte fråga, sa jag.

 

Han böjde sig fram och kysste mig. Det var en försiktig, men ändå passionerad, och framförallt, underbar kyss. När våra läppar skiljdes åt kändes allt lite bättre. Jag hade till och med glömt bort Melissa under några sekunder. Det kändes visserligen lite hemskt, och det gjorde ont att erkänna det, men det hade ändå varit lite skönt. För jag visste att det inte fanns mycket jag kunde göra.

- Du vet att du är grymt vacker, va? sa Justin allvarligt.

Jag rodnade.

- Nej.. Men tack, sa jag och pussade honom lätt på munnen.

- Det är du i alla fall, sa han. Ska du sova lite?

- Jag vet inte.. Det känns ju inte helt fel att du är här i och för sig.. sa jag och fnissade.

- Jaså? Jag har inga problem med att stanna, sa han och skrattade.

 

Jag kramade om honom lite hårdare, men kände att han började dra sig ur mitt grepp.

 

- MEN.. Jag tycker att du borde sova, det har inte precis varit en lätt dag för dig, sa han.

 

Jag tittade på honom med mina bästa valpögon, men ingenting kunde rubba honom. Jag satte mig med en duns på sängen, och lade snabbt märkte till hur mjuk den var. Här skulle jag kunna tänka mig att sova fler gånger.. Haha.

 

- Nöjd? sa jag och flinade.

- Nja.. Du har inte funderat på att ligga ner när du sover? sa Justin och skrattade.

- Hm.. Kanske... sa jag och lade mig ner.

- Duktigt, sa han och började gå mot dörren.

 

Jag hade önskat att han kunde stanna kvar. Som om han kunde läsa mina tankar ändrade han sig, och vände sig om mot mig. Sedan gick han tillbaka till sängen, och lade sig ner bredvid mig.

 

- Tack, sa jag. Jag kanske drömmer mardrömmar annars.

- Shh.. Sov nu, sa han och strök mig över pannan.

 

Det var ganska otroligt, att vi hade kommit varandra så nära att jag nu låg och sov på Justins arm, efter bara några veckor. Men det kändes väldigt bra.

 

Melissas perspektiv:

Jag slog sakta upp ögonen. Jag försökte resa mig upp, men yrseln slog mig till marken igen. Det bultade i hela huvudet, och när jag kände efter upptäckte jag att jag hade ett öppet sår i bakhuvudet. Det verkade blöda ganska mycket, och var nog orsaken till yrseln.

Vart var jag? Vad hade hänt? Jag kom knappt ihåg någonting. Jag såg mig om. Det var mörkt, men jag kunde urskilja en pall som stod längre bort. Annars verkade det inte finnas någonting där. Det kalla betonggolvet var fuktigt, och det droppade från taket.

Längst bort i rummets ena ända, kunde jag se lite ljus. Det verkade komma in genom springorna till en dörr. Jag hasade mig bort mot dörren. När jag bara var några meter ifrån hörde jag upprörda röster utifrån. Det var en man, och en kvinna. De pratade ett språk jag inte kunde. Kanske spanska?

Plötsligt flög dörren upp, och mannen stod i öppningen.

 

- Ser man på, vår lille fånge har visst vaknat till liv, sa han med en kraftig brytning.

 

Jag svalde hårt och undvek hans blick.

 

- Vet du varför du är här? frågade han.

 

Jag svarade inte. Sanningen var att jag inte hade den blekaste aning om varför jag var här, hur jag hade kommit hit, eller när. Det enda jag visste var att jag ville komma härifrån.

 

- Svarar man inte på tilltal? sa han.

 

När jag inte sa något, sparkade han till mig. Jag gnydde till tyst.

 

- Jag sa, svarar man inte på tilltal? sa han.

- Jo, förlåt, sa jag tyst.

- Bra, och varför är du här? sa han.

- Jag vet inte... sa jag och torkade en tår som rann ner för min högra kind.

- Det ska jag berätta för dig.. Du ska vara lockbete.

 

Han började noggrant gå igenom sin plan. Det såg inte ljust ut för varken mig, eller de andra personerna som han hade planerat med i den.

 

Justins perspektiv:

Emily låg lugnt och sov på min arm. Då och då snarkade hon till lite, och jag log för mig själv.

Tänk att jag hade hittat en sådan fin tjej, på så kort tid. Det kändes som att hon verkligen förstod mig, och man kunde verkligen ha roligt tillsammans med henne. Jag skulle nog aldrig glömma hennes oväntade, men otroligt söta kommentar om min pasta: PPAJ. Perfect Pasta À la Justin. Haha, så söt.

 

Någon knackade försiktigt på dörren.

 

- Ja? viskade jag för att inte väcka Emily.

 

Mamma stack in huvudet genom dörren. När hon fick se att Emily låg på min arm och sov tittade hon konstigt på mig.

 

- Du.. Hon...? Är ni..? stammade hon.

- Eh, jag vet inte riktigt, sa jag och rodnade.

- Okej, sa hon och skrattade lite.

- Men vad ville du? frågade jag.

- Maten är klar, om du vill ha, sa hon och log.

 

Även fast jag gärna hade legat kvar bredvid Emily, var jag tvungen att medge att jag var väldigt hungrig. Jag hade inte ätit på.. 8 timmar.

 

- Jag kommer, sa jag till mamma och lirkade försiktigt loss armen.

 

Emilys perspektiv:

Jag sprang. Sprang mot något, men jag visste inte vad. Det enda jag visste var att jag var tvungen att komma fram så fort det bara gick. Någon var i fara, och jag var tvungen att rädda den. Plötsligt tornade ett stort hus upp sig framför mig. Jag drog efter andan. Jag förstod direkt att det här var mitt mål.

Jag smög in i husets trädgård, letade efter en öppen dörr. Tillslut hittade jag källaringången vara olåst. Jag tryckte ner handtaget, och klev in. Det var mörkt, och luktade vidrigt. Jag hittade en lampknapp. När jag tände lampan fick jag se något som gjorde att jag ångrade innerligt att jag tänt lampan. Det var blod i hela rummet. Mitt på golvet låg en ruttnad kropp. Källan till stanken. När jag gick närmare, fick jag syn på personens ansikte. Det var Melissa.

 

Jag vaknade av att jag skrek till. Jag satt käpprätt upp i sängen. Justin var borta. Mitt hjärta slog säkert 200 slag i minuten, och det kändes som att det skulle hoppa ur bröstet på mig. Strax därefter kom Justin upprusande upp för trappan.

 

- Vad hände?! sa han panikslaget.

- Mardröm, sa jag och brast ut i gråt.

 

Han satte sig bredvid mig, och drog upp mig i sitt knä.

 

- Shh, gråt inte, sa han och kysste mig på pannan.

_____________________________________________________________________

Äntligen uppdaterar jag! Förlåt att det tog så lång tid innan det kom.. Hehe. Kom ihåg att kommentera nu kära vänner! <3