Born To Be Somebody 22

Previous: - Men hur som helst, det jag kom hit för att säga är, att vi har hittat ett spår. Inne i rummet där själva konfrontationen med gärningsmannen förmodligen skedde, har man hittat en tuss avslitet hår. Melissa är väl brunhårig? sa han.

- Ja, det är hon, sa jag.

- Håret vi hittade var rött, sa han.

- Rött? Så gärningsmannen har rött hår? sa jag, och kände mig plötsligt väldigt engagerad.

- Förmodligen, sa polisen, positivt överraskad över mitt plötsliga intresse för utredningen.

- Jag tror jag vet vem det kan vara, sa jag och såg in i polisens ögon.

_________________________________________________________________

- Du tror dig alltså veta vem det är som har kidnappat din kompis? sa polisen och tittade granskande på mig.

- Ja, och jag tror att personen har ett bra motiv också, sa jag.

- Jaså, vem är det då? frågade polisen.

- Asså.. Eller.. Det är kanske lite långsökt, men.. Aa, i alla fall, jag hade en pojkvän för några år sedan. Han heter, eller hette eller vad man nu ska säga, Jake. Han flyttade till Montana precis efter att ha gjort slut med mig, och nu kanske han vill ha mig tillbaka? Asså.. Det var bara en tanke..

- Okej.. Och varför tror du att det är just han då? Alltså, hur kan vi bevisa det? Och varför skulle han kidnappa Melissa då?

- Jag vet inte.. Nej, det stämmer nog inte, sa jag och tittade skamset ner på mina händer.

- Nja, det verkar lite långsökt. Men det är bra att du försöker komma på lösningar, sa han och log.

- Eh, visst, sa jag och rodnade.

- Vi DNA-testar håret nu för att se om det tillhör någon som finns i vår databas, så återkommer jag till dig, sa han och reste sig upp.

- Okej, tack! sa jag och reste mig jag med.

 

Han skakade min hand, och marscherade sedan ut genom ytterdörren.

- Vad pinsamt, sa jag och rodnade. Jag vet inte hur jag tänkte där!

- Äh, skitsamma! sa Justin och kysste mig försiktigt på munnen.

- Ja.. Men åh, jag undrar var hon är, sa jag och kände tårarna trycka på.

Jag snyftade till.

- Åh, gråt inte, sa han och strök mig över kinden.

Jag log ett ansträngt leende mot honom, och försökte samla mig. Vad blev bättre av att jag grät hela tiden? Ingenting...

- Ska vi gå ut lite? frågade Justin och log mot mig.

- Okej, men jag måste nog fixa till mig lite först, sa jag och rodnade.

- Nej, du är jättefin som du är, sa han och log ännu större.

- Kul, sa jag ironiskt. Jag ser säkert jättevacker ut när jag just har gråtit floder.

- Eh, ja? sa han som om det var en självklarhet.

Jag fnissade lite och reste mig sedan upp. Jag gick in i badrummet och sköljde ansiktet med iskallt vatten. Jag såg upp på mig själv i spegeln. Ibland visste jag inte riktigt vad som skulle hända med mig, var det meningen att jag skulle må så här? Var det det gud ville? I sånna fall var han nog ingen vidare snäll gud.. Men han hade ändå sett till att jag fick träffa Justin.

Jag gav mig själv ett litet leende, och uppmanade mig att inte vara ledsen hela tiden.

 

När jag kom ner för trappan igen möttes jag av Justins mjuka läppar, som varsamt trycktes mot mina. Jag log lite och lade händerna om hans nacke, och tryckte honom närmare mig.

Precis då kom Pattie in i rummet, och vi drog oss snabbt undan varandra.

- Och vad gör ni då? frågade hon misstänksamt.

- Eh.. Vi skulle just gå ut, sa Justin och tog min hand.

Vi gick mot ytterdörren, och så fort vi hade stängt den bakom oss bröt vi ut i gapskratt.

- Piiinsamt, sa jag och rodnade.

- Äh, hon tar sånt bra, sa han och log.

- Bra, sa jag.

 

Vi gick sakta bort mot parken. Hand i hand. Jag njöt, hela tiden. Jag kunde inte sluta titta på hans perfekt skulpterade läppar, hans vackra ögon, håret.. Allt med honom var så perfekt.

Plötsligt satt hade vi kommit fram till en liten flod, som jag inte hade en aning fanns i Atlanta. Men det var vackert. Och nästan inga människor var där heller. Vi satte oss på en bänk och pratade i evigheter. Under timmarna som gick kom endast några få fans fram till Justin, de ville ta bilder och få autografer, och Justin behandlade dem så väl. Nästan som om han kände varenda ett av dem.

Jag beundrade honom för det. Att han kunde älska så många människor på en och samma gång.

 

____________________________________________________________

Hihihihi. Fult kapitel. Jag har inte skrivit på så länge så jag kommer typ inte ihåg vad som händer.... :$ Lite pinsamt.. Men nu fick ni i alla fall ett kapitel, ska försöka skriva i alla fall ett till i helgen.

Måste bara säga att jag typ är stolt över bilden jag hittade, den känns som att den förmedlar ett budskap som passar grymt till novellen just nu. Även i de mörkaste tider kan kärleken ljusa upp verkligheten. Eller vad säger ni?


Jag skriver på 22!

Oj! Hehehehehe... Förlåtförlåtförlåtförlåtförlåtförlåt x100000000000000 att jag är världens sämsta på att uppdatera! Och TACKTACKTACKTACKTACK x10000000000000000 för att ni stannar kvar ändå! Kapitel 22 kommer upp IMORGON, det kan jag LOVA! ÅH herregud vad jag mår dåligt över att jag är en sån tönt som aldrig skriver..... hehehe. :(
Excited?:D:D:D

Förlåt för den dåliga uppdateringen

Hej Beliebers!

Förlåt för den hemska uppdateringen.. Jag har inte haft någon motivation, och det känns fortfarande inte som att jag får så mycket respons från er.. :/ Ni får gärna kommentera när ni har läst, det uppskattas verkligen, och gör att jag ser att det är många som gillar novellen och vill ha fler kapitel. Fast ni kanske inte gillar den? :S
Jag ska i alla fall försöka skriva ett kapitel ikväll, men jag får se. Det är ju trots allt valborg. ;)

Born To Be Somebody - Chapter 21

Previous: Jag vaknade av att jag skrek till. Jag satt käpprätt upp i sängen. Justin var borta. Mitt hjärta slog säkert 200 slag i minuten, och det kändes som att det skulle hoppa ur bröstet på mig. Strax därefter kom Justin upprusande upp för trappan.

- Vad hände?! sa han panikslaget.

- Mardröm, sa jag och brast ut i gråt.

Han satte sig bredvid mig, och drog upp mig i sitt knä.

- Shh, gråt inte, sa han och kysste mig på pannan.

______________________________________________________________

När jag vaknade tittade jag automatiskt åt sidan för att se om Justin låg där. Det gjorde han inte. Jag suckade, lite besviken blev jag faktiskt. Jag menar, vi hade kyssts, jag var sjukt kär i honom, och jag tror att han gillade mig med. Jag satte mig upp i sängen. Precis när jag skulle sätta ner fötterna på golvet upptäckte jag Justin ligga där. På golvet. Ibland kunde man undra vad det var för fel på honom. Jag hoppade över honom och drog försiktigt med min hand över hans kind. När han inte reagerade började jag ruska honom lite. Tillslut slog han upp ögonen. Han log mot mig.

 

- Godmorgon, sa han och satte sig upp.

- Godmorgon sömntuta, sa jag och skrattade.

Han sträckte på sig.

- Vad sover du på golvet för? frågade jag.

- Jag tänkte att du kanske inte ville dela säng med mig.. sa han och rodnade.

- Vad är det för något konstigt resonemang? sa jag.

- Men jag visste liksom inte.. Ville du det? Eller asså, jag vet inte.. Är vi liksom.. Eh.. sa han och gömde sig bakom en kudde.

 

Han var så söt, jag kunde inte hålla mig för skratt.

 

- Jag vet inte, är vi det? sa jag.

- Jag.. Vad tycker du? sa han.

- Asså.. Jag gillar dig verkligen jättemycket Justin. Så.. Om du tycker det så.. sa jag och rodnade lite jag med.

 

Han tystnade. Fan! Tänk om han typ blev rädd för mig nu? Fast det borde han ju inte bli, eftersom han frågade..

Plötsligt böjde han sig fram, och kysste mig, länge. Jag log, och lutade mig närmre honom. För varje sekund som gick, varje andetag, ville jag bara ha mer. Tillslut skiljdes våra läppar åt, och vi satt och tittade in i varandras ögon.

 

- Jag tar det som ett ja, sa jag och kysste honom en gång till.

 

Plötsligt knackade det på dörren. Vi skyndade oss att hoppa en bit ifrån varandra, och sekunden därefter öppnades den. I öppningen stod Pattie.

 

- Eh.. Vad gör ni egentligen? frågade hon och skrattade.

- Ingenting, sa Justin, alldeles för snabbt.

- Hm, jaja, sa hon. Hursomhelst så är polisen där nere, de vill säga något.

- Okej, vi kommer, sa jag och log mot henne.

 

Hon stängde dörren, och sedan hördes hennes steg i trappan. Justin reste sig upp.

 

- Du kan låna några andra kläder om du vill, sa han.

- Tack, sa jag och ställde mig upp bredvid honom.

 

Han öppnade sin garderob, som för övrigt var gigantisk.

 

- Mjukisbyxor? sa han och kastade ett par stora svarta byxor till mig.

- Det blir perfekt, sa jag.

 

Jag gick en bit bort, och skulle precis byta byxor när en tröja landade på mitt huvud. Jag drog snabbt bort den, och märkte att allt mitt hår hamnade i ansiktet. Justin skrattade högt, och jag stämde in. Det måste ha sett ganska kul ut.

 

När jag hade bytt om, och hade satt upp håret i en hästsvans blev jag plötsligt väldigt sorgsen igen. Justin fick mig att glömma det hemska som hade hänt, men inte ens han kunde få mig att glömma en sådan sak någon längre stund.

Justin märkte att jag blev ledsen, och tog min hand.

 

- Kom nu så går vi ner, sa han och kysste mig snabbt på munnen.

 

Vi gick ner för trappan, hand i hand. Jag ville verkligen inte utsättas för den här tortyren igen, att tvingas berätta igen.. Jag skulle inte klara av det.

När jag fick syn på polisen kändes det som ett knytnävslag i magen. Vad ville han? Han vände sig om mot mig.

 

- Hej Emily, sa han. Kan vi sätta oss?

- Eh.. Visst, sa jag och svalde hårt.

 

Jag släppte Justins hand och satte mig vid köksbordet.

 

- Så.. Din kompis är enligt dig kidnappad, sa han.

- Ja..

- Det finns inga andra vittnen som du vet eller? sa han.

- Nej, inte vad jag vet, vi var ensamma hemma, sa jag.

- Vart är dina föräldrar då? frågade polisen.

- Pappa är på någon jobbresa, och mamma är i Miami med sina kompisar, sa jag tyst.

- Okej.. Du har inte försökt att kontakta dem? sa han och tittade kritiskt på mig.

 

Det slog mig att jag faktiskt inte hade ägnat dem en tanke. Justin hade funnits där för mig, och jag hade totalt glömt bort dem. Mamma skulle bli helt förstörd. Och Melissas föräldrar? Polisen måste väl ha kontaktat dem?

 

- Nej, sa jag. Har ni.. ringt Melissas föräldrar?

- Ja, de är informerade om det här, sa han.

- Okej..

 

Jag kunde tänka mig att de hade blivit.. Jag visste inga ord att beskriva hur de måste känna. De älskade Melissa så himla mycket.

 

- Men hur som helst, det jag kom hit för att säga är, att vi har hittat ett spår. Inne i rummet där själva konfrontationen med gärningsmannen förmodligen skedde, har man hittat en tuss avslitet hår. Melissa är väl brunhårig? sa han.

- Ja, det är hon, sa jag.

- Håret vi hittade var rött, sa han.

- Rött? Så gärningsmannen har rött hår? sa jag, och kände mig plötsligt väldigt engagerad.

- Förmodligen, sa polisen, positivt överraskad över mitt plötsliga intresse för utredningen.

- Jag tror jag vet vem det kan vara, sa jag och såg in i polisens ögon.

___________________________________________________________________

Förlåt för sent kapitel! Men det har varit så himla fint väder, och jag.. Ja, har väl inte riktigt känt för att sitta framför datorn hela dagarna. x) Ni kanske inte heller har hunnit kolla så mycket? :D Men jaja, bättre sent än aldrig. Snälla, kommentera nu! Det är så roligt när jag får många! :D


Born To Be Somebody - Chapter 20

Previous: Justin satte sig på en stol bredvid mig och tog min hand.

- Vi förstår att det är jättejobbigt att berätta, men om dom ska ha någon chans att hitta henne, så måste du, sa han och tittade medlidsamt på mig.

- Okej..

Jag berättade allt, in i minsta detalj. När jag var färdig tittade alla förfärat på mig.

- Jag är så ledsen.. sa Justin och kramade mig.

- Tack.. sa jag och pressade fram ett litet leende.

_________________________________________________________________________


När jag hade berättat hela historien var jag helt slut. Ögonlocken kändes tunga, ja, hela kroppen kändes som en enda blyhög.

 

- Trött? sa Pattie och klappade mig på axeln.

- Jätte, sa jag och gäspade.

- Kom så ska jag visa dig vart du kan lägga dig, om du vill, sa hon och sträckte ut handen mot mig.

- Åh, tack, sa jag och log.

 

Just när jag skulle resa mig upp ställde sig Justin bredvid sin mamma.

 

- Jag kan visa henne istället, sa han och tog mig hand.

 

Jag rodnade. Varför skulle han vara så himla söt hela tiden?

Vi gick upp för en trappa och kom in i ett fint inrett vardagsrum. Det var ljust, med stora fönster.


- Vad fint det är, sa jag uppriktigt och log.

- Tack, vi har jobbat ganska mycket för att få i ordning det, sa han.

 

Han öppnade en dörr, som ledde in till ett sovrum.


- Det är mitt rum, men vi har ett gästrum om du hellre vill ligga där? sa han och rodnade.

- Det spelar inte så stor roll, sa jag och skrattade lite.

 

Jag gick in i rummet och såg mig om. Det var väldigt fint. Jag stannade upp och tittade på Justin. Det pirrade i magen så fort jag såg honom. Han märkte att jag studerade honom, och log brett. Han gick fram till mig, och lade händerna omkring min midja.


- Får jag? frågade han.

- Du behöver inte fråga, sa jag.

 

Han böjde sig fram och kysste mig. Det var en försiktig, men ändå passionerad, och framförallt, underbar kyss. När våra läppar skiljdes åt kändes allt lite bättre. Jag hade till och med glömt bort Melissa under några sekunder. Det kändes visserligen lite hemskt, och det gjorde ont att erkänna det, men det hade ändå varit lite skönt. För jag visste att det inte fanns mycket jag kunde göra.


- Du vet att du är grymt vacker, va? sa Justin allvarligt.

Jag rodnade.

- Nej.. Men tack, sa jag och pussade honom lätt på munnen.

- Det är du i alla fall, sa han. Ska du sova lite?

- Jag vet inte.. Det känns ju inte helt fel att du är här i och för sig.. sa jag och fnissade.

- Jaså? Jag har inga problem med att stanna, sa han och skrattade.

 

Jag kramade om honom lite hårdare, men kände att han började dra sig ur mitt grepp.

 

- MEN.. Jag tycker att du borde sova, det har inte precis varit en lätt dag för dig, sa han.

 

Jag tittade på honom med mina bästa valpögon, men ingenting kunde rubba honom. Jag satte mig med en duns på sängen, och lade snabbt märkte till hur mjuk den var. Här skulle jag kunna tänka mig att sova fler gånger.. Haha.

 

- Nöjd? sa jag och flinade.

- Nja.. Du har inte funderat på att ligga ner när du sover? sa Justin och skrattade.

- Hm.. Kanske... sa jag och lade mig ner.

- Duktigt, sa han och började gå mot dörren.

 

Jag hade önskat att han kunde stanna kvar. Som om han kunde läsa mina tankar ändrade han sig, och vände sig om mot mig. Sedan gick han tillbaka till sängen, och lade sig ner bredvid mig.

 

- Tack, sa jag. Jag kanske drömmer mardrömmar annars.

- Shh.. Sov nu, sa han och strök mig över pannan.

 

Det var ganska otroligt, att vi hade kommit varandra så nära att jag nu låg och sov på Justins arm, efter bara några veckor. Men det kändes väldigt bra.

 

Melissas perspektiv:

Jag slog sakta upp ögonen. Jag försökte resa mig upp, men yrseln slog mig till marken igen. Det bultade i hela huvudet, och när jag kände efter upptäckte jag att jag hade ett öppet sår i bakhuvudet. Det verkade blöda ganska mycket, och var nog orsaken till yrseln.

Vart var jag? Vad hade hänt? Jag kom knappt ihåg någonting. Jag såg mig om. Det var mörkt, men jag kunde urskilja en pall som stod längre bort. Annars verkade det inte finnas någonting där. Det kalla betonggolvet var fuktigt, och det droppade från taket.

Längst bort i rummets ena ända, kunde jag se lite ljus. Det verkade komma in genom springorna till en dörr. Jag hasade mig bort mot dörren. När jag bara var några meter ifrån hörde jag upprörda röster utifrån. Det var en man, och en kvinna. De pratade ett språk jag inte kunde. Kanske spanska?

Plötsligt flög dörren upp, och mannen stod i öppningen.

 

- Ser man på, vår lille fånge har visst vaknat till liv, sa han med en kraftig brytning.

 

Jag svalde hårt och undvek hans blick.

 

- Vet du varför du är här? frågade han.

 

Jag svarade inte. Sanningen var att jag inte hade den blekaste aning om varför jag var här, hur jag hade kommit hit, eller när. Det enda jag visste var att jag ville komma härifrån.

 

- Svarar man inte på tilltal? sa han.

 

När jag inte sa något, sparkade han till mig. Jag gnydde till tyst.

 

- Jag sa, svarar man inte på tilltal? sa han.

- Jo, förlåt, sa jag tyst.

- Bra, och varför är du här? sa han.

- Jag vet inte... sa jag och torkade en tår som rann ner för min högra kind.

- Det ska jag berätta för dig.. Du ska vara lockbete.

 

Han började noggrant gå igenom sin plan. Det såg inte ljust ut för varken mig, eller de andra personerna som han hade planerat med i den.

 

Justins perspektiv:

Emily låg lugnt och sov på min arm. Då och då snarkade hon till lite, och jag log för mig själv.

Tänk att jag hade hittat en sådan fin tjej, på så kort tid. Det kändes som att hon verkligen förstod mig, och man kunde verkligen ha roligt tillsammans med henne. Jag skulle nog aldrig glömma hennes oväntade, men otroligt söta kommentar om min pasta: PPAJ. Perfect Pasta À la Justin. Haha, så söt.

 

Någon knackade försiktigt på dörren.

 

- Ja? viskade jag för att inte väcka Emily.

 

Mamma stack in huvudet genom dörren. När hon fick se att Emily låg på min arm och sov tittade hon konstigt på mig.

 

- Du.. Hon...? Är ni..? stammade hon.

- Eh, jag vet inte riktigt, sa jag och rodnade.

- Okej, sa hon och skrattade lite.

- Men vad ville du? frågade jag.

- Maten är klar, om du vill ha, sa hon och log.

 

Även fast jag gärna hade legat kvar bredvid Emily, var jag tvungen att medge att jag var väldigt hungrig. Jag hade inte ätit på.. 8 timmar.

 

- Jag kommer, sa jag till mamma och lirkade försiktigt loss armen.

 

Emilys perspektiv:

Jag sprang. Sprang mot något, men jag visste inte vad. Det enda jag visste var att jag var tvungen att komma fram så fort det bara gick. Någon var i fara, och jag var tvungen att rädda den. Plötsligt tornade ett stort hus upp sig framför mig. Jag drog efter andan. Jag förstod direkt att det här var mitt mål.

Jag smög in i husets trädgård, letade efter en öppen dörr. Tillslut hittade jag källaringången vara olåst. Jag tryckte ner handtaget, och klev in. Det var mörkt, och luktade vidrigt. Jag hittade en lampknapp. När jag tände lampan fick jag se något som gjorde att jag ångrade innerligt att jag tänt lampan. Det var blod i hela rummet. Mitt på golvet låg en ruttnad kropp. Källan till stanken. När jag gick närmare, fick jag syn på personens ansikte. Det var Melissa.

 

Jag vaknade av att jag skrek till. Jag satt käpprätt upp i sängen. Justin var borta. Mitt hjärta slog säkert 200 slag i minuten, och det kändes som att det skulle hoppa ur bröstet på mig. Strax därefter kom Justin upprusande upp för trappan.

 

- Vad hände?! sa han panikslaget.

- Mardröm, sa jag och brast ut i gråt.

 

Han satte sig bredvid mig, och drog upp mig i sitt knä.

 

- Shh, gråt inte, sa han och kysste mig på pannan.

_____________________________________________________________________

Äntligen uppdaterar jag! Förlåt att det tog så lång tid innan det kom.. Hehe. Kom ihåg att kommentera nu kära vänner! <3


Born To Be Somebody - Chapter 19

Previous: När jag stack fram huvudet i dörröppning trodde jag att mitt hjärta skulle stanna. Hallen var en enda röra. Alla jackor låg på golvet, skor låg huller om buller, och mitt i rummet fanns anledningen till smällen. En pistol. Det kändes som att mitt hjärta skulle sluta slå, på riktigt. Det var någon i huset.
Precis då hördes ett högt skrik från övervåningen.
_____________________________________________________________

Jag förstod på en gång att det var Melissa som hade skrikit. Jag sprang så fort jag bara kunde upp för trappan till mitt rum. Dörren var stängd. Jag var livrädd, men jag kunde inte bara låta min kompis dö, eller vad människan i vårt hus nu ville... Jag tog ett djupt andetag, försökte samla mig lite. Jag skakade i hela kroppen, men trots det gick jag sakta fram mot dörren. Jag tryckte ner handtaget så långsamt jag bara kunde, i hopp om att den som var där inne inte skulle märka något. Sakta gled dörren upp. Rummet var tomt. Gardinerna var nedrivna, ett fönster var krossat och det var blod över hela golvet. Det svartnade framför ögonen, och jag var tvungen att hålla i mig i byrån för att inte ramla omkull. Jag sprang fram till fönstret. Ute på gatan stod en svart skåpbil. Jag såg ingen människa. Tänk om de var kvar i huset? Just då såg jag en man springa över gräsmattan, med en stor svart sopsäck över axeln.
Melissa måste ligga i sopsäcken. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag sprang ner till ytterdörren, rusade runt huset, genomträdgården, för att upptäcka att bilen var borta. Med min älskade kompis. Och mannen som hade tagit henne. Jag började springa åt det håll jag trodde att bilen hade åkt. Jag sprang, och sprang, tills mina ben inte bar mig längre. Jag började gråta hysteriskt, och kurade ihop mig till en liten boll.  Jag var helt omedveten om vad som hände runt omkring mig.
Plötsligt lade någon en hand på min axel. Jag tittade förskräckt upp och fick syn på Justins oroliga ansikte.
- Vad har hänt? frågade han. Du är ju alldeles blodig!
- Mel... Borta, hulkade jag.
Jag klarade inte av att säga mer.
- Är Melissa borta? sa Justin förvirrat.
- Kidnappad, viskade jag och började gråta hysteriskt.
- Gråt inte, sa han och kramade mig. Men kidnappad? Är du säker på att hon inte... gick hem eller något?
Jag nickade.
- Det var... blod, överallt!
Jag såg att han var tvungen att samla sig.
- Har du ringt 911? frågade han.
Jag skakade på huvudet. Justin rynkade ögonbrynen. Han tyckte nog att det var dumt att jag inte hade gjort det, men han sa ingenting om det.
Han tog upp sin mobil och gick iväg en liten bit. Just då kom en mörkhårig kvinna i 35-årsåldern och satte sig mitt emot mig.
- Jag är Justins mamma, Pattie, sa hon och tog min hand.
Hon hjälpte mig upp. Jag tittade in i Patties ögon. Så vänliga. Varför var alla så snälla mot mig? Det var mitt fel att Melissa var borta! Om jag inte hade sagt åt henne att gå upp och hämta kameran hade hon kanske inte varit borta nu! Jag hatade mig själv.
Pattie ledde mig bort till ett hus. Hon öppnade dörren, och jag lade märke till att det var Justins hus. Inte så konstigt kanske, eftersom hon tydligen var hans mamma..
Vi gick upp för en liten trappa och hon satte mig på en stol i köket.
- Vänta här, jag ska hämta lite rena kläder åt dig, sa hon och log mot mig.
Jag nickade och kände hur tårarna började rinna igen.
Efter en liten stund kom Pattie tillbaka med ett par svarta mjukisbyxor och en lila T-shirt.
- Det är Justins.. Hoppas det går bra, sa hon och räckte över kläderna till mig.
- Ja.. Tack, sa jag.
- Ingen orsak, sa Pattie och log mot mig. Jag går iväg lite så att du kan byta om.
- Tack, sa jag igen.
-
När jag hade bytt om slutade tårarna att rinna. Pattie kom tillbaka med en macka som hon räckte över till mig.
- Här, ät, sa hon.
Jag tog emot mackan, men hann knappt få i mig något innan det knackade på dörren. Pattie gick ner för att öppna, och strax därefter kom hon tillbaka tillsammans med Justin och en storvuxen polis.
- Emily Kerr? sa polisen.
- Det är jag.. sa jag.
- Kan du berätta vad som hände? sa han.
Jag svalde hårt.
- Vi... längre hann jag inte innan tårarna började forsa igen.
Justin satte sig på en stol bredvid mig och tog min hand.
- Vi förstår att det är jättejobbigt att berätta, men om dom ska ha någon chans att hitta henne, så måste du, sa han och tittade medlidsamt på mig.
- Okej..
Jag berättade allt, in i minsta detalj. När jag var färdig tittade alla förfärat på mig.
- Jag är så ledsen.. sa Justin och kramade mig.
- Tack.. sa jag och pressade fram ett litet leende.
_______________________________________________________________
Kommer nog skriva mer idag! :D Kom ihåg att kommentera, hihi (L) Om ni har några synpunkter eller idéer får ni gärna skriva dem till mig!

Born To Be Somebody - Chapter 18

Previous: Han kysste mig. Först stelnade jag till, men så fort jag förstod vad som hände, kysste jag honom tillbaka. Ååh, vad jag hade längtat efter denna stunden.

Det var ett sådant där magiskt ögonblick, när ingeting annat spelar någon roll, när man liksom svävar över marken, och har en känsla av att man kan klara vad som helst.

 

Våra läppar skiljdes åt, och vi stod med pannorna mot varandra och såg in i varandras ögon.

- Du har ingen aning om hur länge jag har velat göra det där, sa Justin och log.

________________________________________________________
Jag gick omkring hemma, visslade och sjöng konstant i flera dagar efter kyssen. Jag var vansinnigt kär i världens sötaste kille. Han fick mig alltid på bra humör, och jag smälte bara av att titta på honom.
Både mamma och pappa hade börjat titta konstigt på mig när jag sjöng hela tiden under dagarna som gick, men dom hade inte sagt något i alla fall.
Jag och Justin hade bestämt att vi skulle ses på söndagen. Jag räknade dagarna! Just nu: 3 dagar.
Jag och Melissa satt på mitt rum och målade naglarna. Doften av det knallrosa nagellacket var enorm, så jag var gick tvärs över rummet för att öppna fönstret. När jag öppnade fönstret möttes jag av den varma, kvava sommarluften och log för mig själv. Det var sommarlov. Jag hörde musik spelas från ett fönster mitt emot. Jag försökte höra vad det var, men innan jag hade kommit fram till saken började Melissa sjunga.
- Det är Justin som sjunger! sa hon och log.
Jag lyssnade efter igen, och nu hördes det tydligt att det var Baby som spelades. Jag log. Justin verkade finnas överallt.
Jag gick tillbaka till min säng och satte mig bredvid Melissa igen. Jag skulle just börja berätta om vad jag och Justin hade gjort, men jag hejdade mig. Det kanske inte var så bra om det kom ut? Jag visste inte, så det var nog bäst att inte säga något. Precis då hördes en hög smäll från undervåningen. Jag hoppade högt, och Melissa spillde ut nagellack i sängen.
- Vad fan var det? viskade jag.
- Jag har ingen aning, sa Melissa förskräckt.
Pappa var på en resa med jobbet, och mamma skulle vara i Miami hela veckan med sina kompisar. Det kunde alltså inte vara någon av dem som hade varit där nere...
Jag reste mig upp och öppnade försiktigt dörren. Jag stack ut huvudet för att kolla om någon var där, men det var tomt. Jag tog ett djupt andetag, öppnade dörren på vid gavel och klev utanför. Det var knäpptyst i huset. Vi kanske bara hade inbillat oss?
Hjärtat slog så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ur bröstet på mig, men jag fortsatte ändå ner för trappan ner till köket. Melissa var alldeles bakom mig.
Jag andades knappt, jag var rädd att någon skulle höra oss då. Om det nu var någon i huset.
Väl nere i köket vågade vi andas ut. Vi kunde inte se någon, och det enda stället människan skulle kunna vara på var i hallen eller mammas och pappas sovrum. Men det skulle nog inte höras ändå dit om vi andades i alla fall.
- Kan du inte smyga upp och hämta kameran? viskade jag till Melissa. Om det är någon och det händer oss något så kan vi ju ha filmat det i alla fall så att de kan få tag på gärningsmannen.
Melissa nickade, och smög tillbaka upp för trappan. I samma ögonblick som jag inte kunde se henne längre ångrade jag mig djupt. Jag var ensam med en eventuell.. någonting, vad människan nu var. Mördare, kidnappare, våldtäcktsman? Jag sköt undan tankarna och gick sakta, sakta bort mot hallen.
När jag stack fram huvudet i dörröppning trodde jag att mitt hjärta skulle stanna. Hallen var en enda röra. Alla jackor låg på golvet, skor låg huller om buller, och mitt i rummet fanns anledningen till smällen. En pistol. Det kändes som att mitt hjärta skulle sluta slå, på riktigt. Det var någon i huset.
Precis då hördes ett högt skrik från övervåningen.
__________________________________________________________
Förlåt för världshistoriens sämsta uppdatering! Och dessutom ett ganska kort kapitel.. Men spännande? :D Nu jag lov, så nu borde uppdateringen bli bättre! Och snälla ni, skicka iväg en kommentar innan ni går? Det värmer! Puss på er!

Vad hände med uppdateringen?

Hej!
Jag har verkligen inte hunnit uppdatera, men imorgon är det slut på skolan så då kommer jag att skriva ett kapitel! Hoppas ni orkar vänta.... :$
PUSS!

Born To Be Somebody - Chapter 17

Previous: Justin körde ut på motorvägen, men efter bara några minuter svängde han in på en avfart och vi kom in på en stor gata. Han stannade bilen utanför ett stort vitt hus.

- Skojar du med mig?! sa jag och kastade mig om halsen på honom.

________________________________________________________________________________

- Nepp, sa Justin och log.

- ÅÅÅÅH, du är verkligen bäst! skrek jag.

Huset vi hade stannat vid, var byggnaden där Island Records höll till. Så han hade verkligen menat allvar när han sa att han skulle presentera mig för Usher.

- Nu ska du sjunga, det är bäst att du värmer upp, sa han och flinade.

- Men shit! Nu får jag verkligen panik, sa jag, och det var sant.

Adrenalinet pumpades runt i kroppen, och jag var livrädd och överlycklig på samma gång.

- Ta det lugnt, du kommer att klara dig fint! sa Justin.

- Kanske, men jag har ju inte ens något att sjunga? sa jag.

- Det har jag tänkt på, sa han och skrattade.

- Jaså, vad ska jag sjunga då? sa jag.

- Du ska inte sjunga, sa han och flinade.

- Va? Du sa ju just att jag skulle det? Vad gör vi här? Jag fattar ingenting, sa jag.

Jag var extremt förvirrad.

- Du ska inte sjunga just nu, sa Justin och flinade ännu bredare.

- Öööh, haha, okej? sa jag och skrattade.

- Äh, du fattar sen, sa han och gick ur bilen.

Jag gjorde som honom, och vi gick sida vid sida mot ingången till huset. När vi klev in genom dörrarna möttes vi av en glad tjej i en reception som välkomnade oss. Hon verkade känna Justin, det märktes på sättet hon pratade med oss.

- Men jag fattar fortfarande inte vad vi gör här? sa jag.

- Nepp, jag vet, sa Justin och skrattade högt.

Jag skrattade åt honom, han var så konstig ibland. Fast jag gillade att han hade något på gång. När vi hade gått genom massor med korridorer kom vi fram till en dörr. Justin tog fram en nyckel, och satte den i låset. Det klickade till, och dörren gled upp. Vi hade kommit in i en studio. Överallt fanns teknisk utrustning, och i ena ändan av rummet fanns ännu ett litet rum med en glasvägg. Där inne stod 2 mikrofoner.

- Gissa vad du ska göra? sa han och log.

- Nej, jag har ingen aning, du sa ju att jag inte skulle sjunga? sa jag och tittade fundersamt på honom.

- Jag sa faktiskt bara att du inte skulle sjunga just då! sa han och skrattade.

- Ååh, vad jobbig du är! sa jag och började skratta jag med.

- Jag vet, sa han och log.

- Så vi ska sjunga?

Han nickade glatt.

Vi värmde upp, och gick in i det lilla glasrummet.

- Vad ska vi sjunga? sa jag.

- Overboard, sa Justin och flinade.

- Åh, jag gillar den låten, sa jag och log.

 

Justin placerade mig vid en av mickarna, och visade mig ett par hörlurar som jag skulle sätta på mig. Medan jag fixade i ordningen micken och hörlurarna gick han ut och satte på musik. Introt till Overboard började spelas i hörlurarna. Justin kom tillbaka in i rummet precis i tid så när jag började sjunga.

Till en början tyckte jag att det var lite pinsamt, men allt eftersom började jag slappna av, det gick rätt bra! När Justin började sjunga fullkomligt smälte jag. Hans röst var underbar.

 

It feels like we've been out at sea, whoa
So back and forth that's how it seems, whoa
And when I wanna talk you say to me
That if it's meant to be it will be
Whoa oh no
So crazy is this thing we call love
And now that we've got it we just can't give up
I'm reaching out for you
Got me out here in the water
And I

I'm overboard
And I need your love
Pull me up
I can't swim on my own
It's too much
Feels like I'm drowning without your love
So throw yourself out to me
My lifesaver
(Lifesaver, oh lifesaver)
My lifesaver
(Lifesaver, oh lifesaver)
Whoa

(Justin)
I never understood you when you'd say, whoa
Wanted me to meet you halfway, whoa
Felt like I was doing my part
You kept thinking you were coming up short
It's funny how things change cause now I see
Oh whoa
So crazy is this thing we call love
And now that we've got it we just can't give up
I'm reaching out for you
Got me out here in the water
And I

I'm overboard (overboard)
And I need your love
Pull me up
I can't swim on my own
It's too much (it's too much)
Feels like I'm drowning (ohh)
Without your love
So throw yourself out to me
My lifesaver

Oh
It's supposed to be some give and take I know
But you're only taking and not giving anymore
So what do I do
Cause I still love you
(I still love you baby)
And you're the only one who can save me

Whoa, whoa, whoa, oh

I'm overboard
And I need your love
Pull me up (pull me up)
I can't swim on my own
It's too much (it's too much)
Feels like I'm drowning without your love
(I'm drowning baby, I'm drowning)
So throw yourself out to me
(I can't swim)
My lifesaver

(Lifesaver, oh lifesaver)
My lifesaver
It's crazy crazy crazy
(Lifesaver, oh lifesaver)
Lifesaver oh
(Lifesaver, oh lifesaver)
My lifesaver
(Lifesaver, oh lifesaver)


När vi hade tagit våra sista toner hördes applåder utifrån. Jag vände mig förskräckt om. Vem hade tittat?!

Till min stora förvåning stod Scooter, Kenny och Ryan där och fånlog allihop. Jag kände hettan stiga i ansiktet. Jag hade antagligen samma färg som en tomat just nu.

 

- Fan vad bra ni är! sa Scooter när han hade slutat klappa.

- Eh, tack.. sa jag och rodnade ännu mer.

- Visst är hon duktig? sa Justin och lade armen om mina axlar.

Jag rös till av hans beröring.

De andra nickade.

- Vi kanske ska presentera dig för någon här.. sa Scooter dagdrömmande.

- Verkligen? sa jag förvånat.

- Ja, jag ska snacka med någon! sa han och log brett.

- Åh, tack så jättemycket! sa jag och log tillbaka.

 

Justin avbröt oss.

- Kan ni gå nu? sa han.

- Visst, sa Kenny och drog med sig Scooter och Ryan ut.

När de hade stängt dörren vände sig Justin mot mig.

- Vill du sjunga något mer? frågade han.

- Nej, det är lugnt, sa jag. Men kan inte du sjunga något istället?

Han log.

- Visst, sa han och gick ut i kontrollrummet.

Jag sjönk ner på golvet och väntade. Jag kunde inte glömma hur han hade lagt armen om mina axlar förut..

Efter någon minut kom han tillbaka och ställde sig vid micken. Jag fick sätta på mig hörlurar igen så att jag skulle höra musiken också.

Han började sjunga.

 

How many I told you’s and start overs
And shoulders have you cried on before
How many promises be honest girl
How many tears you let hit the floor
How many bags you packed
Just to take ‘em back tell me that
How many either or but no more
If you let me inside of your world
There’d be the one less lonely girl

Ohh No
Saw so many pretty faces before I saw you you
Now all I see is you
Ohh No
Don't need these other pretty faces
likei need you
‘cause when you’re mine in this world
There's gonna be one less lonely girl
One less lonely girl
One less lonely girl
One less lonely girl
There's gonna be one less lonely girl
I'm gonna put you first
I'll show you what you’re worth
If you let me inside your world
there’s gonna be one less lonely girl

Christmas wasn’t merry, 14th of February not one of them spent with you
how many dinner dates set dinner plates and
he didn’t even touch his food
how many torn photographs saw you taping back
tell me that couldn’t see an open door
but no more
If you let me inside of your world

http://www.elyricsworld.com/one_less_lonely_girl_lyrics_justin_bieber.html
ere'll be one less lonely girl
Ohh No
Saw so many pretty faces before I saw you you
Now all I see is you
ohh no
Don't need these other pretty faces
like i need you
‘cause when you’re mine in this world
there’s gonna be one less lonely girl
One less lonely girl
One less lonely girl
One less lonely girl
There's gonna be one less lonely girl
I'm gonna put you first
I'll show you what you’re worth
If you let me inside of your world

I can fix up your broken heart
I can give you a brand new start
I can make you believe, (yeah)
I just wanna set one free girl free to fall,
free to fall,
she's free to fall
fall in love
with me

my hearts locked and nowhere to get the key
I’ll take her and leave the world with one less lonely girl


Han sjöng som en ängel, och han tittade på mig, hela tiden. Jag kunde inte sluta le, och när han slutade sjunga hade jag tårar i ögonen.

- Fan vad vackert, sa jag och torkade bort en tår.


Justins perspektiv:

Jag tog den sista tonen på One less lonely girl. Jag hade valt låten med omsorg, i hopp om att Emily skulle förstå att jag verkligen gillade henne. Nu hade hon tårar i ögonen.

Hon reste sig upp och gick framåt mot mig. Jag gick mot henne också. När vi stod bara några decimeter ifrån varandra började hon prata:

- Vet du hur d...

Då gjorde jag det. Jag böjde mig fram och kysste henne.

 

Emilys perspektiv:

Han kysste mig. Först stelnade jag till, men så fort jag förstod vad som hände, kysste jag honom tillbaka. Ååh, vad jag hade längtat efter denna stunden.  

Det var ett sådant där magiskt ögonblick, när ingeting annat spelar någon roll, när man liksom svävar över marken, och har en känsla av att man kan klara vad som helst.

 

Våra läppar skiljdes åt, och stod med pannorna mot varandra och såg in i varandras ögon.

- Du har ingen aning om hur länge jag har velat göra det där, sa Justin och log.

___________________________________________________________________________

JAAA :D Hihihi, det här var kul att skriva, haha. Vad tycker ni?

Kom ihåg att kommentera, det brukar ni ju vara duktiga på, men glöm nu inte! :D

 

 


Born To Be Somebody - Chapter 16

Previous: Jag var tvungen att dra efter andan. Det var som att komma in i ett rum, som hade ett träds grenar och blad som väggar. Det var precis som jag hade sett i en film jag hade sett.

- Wow, vad vackert det är, sa jag hänfört.

- Vad bra att du gillar det, sa Justin och log.

Han satte fast årorna, och satte sig bredvid mig istället. Jag log för mig själv.

Det kändes faktiskt mer som en dejt-dejt det här än en kompis-dejt, och jag gillade det.

_______________________________________________________________________________

Veckan flöt på, och jag träffade Justin två gånger faktiskt! Vi kunde verkligen prata om allt, och det kändes som att jag kunde lite på honom. Eller, jag litade på honom. Han var alltid så snäll, och förstående. Och alltid lika snygg..

- Emily, ska du inte gå upp? frågade mamma och stack in huvudet genom dörren.

- Jo, jag ska, sa jag och suckade.

Väckarklockan hade ringt för en kvart sedan, men jag hade en ovana att ligga kvar och tänka alldeles för länge. Jag reste mig upp och gick ut i badrummet. Idag var det skolavslutning, och nu väntade ett helt sommarlov av sol, bad och massa roligheter. Jag log lite för mig själv medan jag klev in i duschen. Det kändes som att det skulle bli en bra dag. När jag var färdigt gick jag lugnt tillbaka till mitt rum för att byta om. Jag hade ställt klockan väldigt tidigt, så jag hade gott om tid även fast jag hade legat kvar lite för länge.

Jag drog på mig min nya klänning som Justin så noga hade hjälp mig att välja ut några dagar innan. Han hade försökt med att betala den också, men jag hade bestämt sagt ifrån, herregud, det var ingen billig klänning. Inte för att han hade ont om pengar, men ändå. Det kändes så fel.

 

 

Jag blåste håret och gjorde stora lockar. Sedan fixade jag mitt smink, det blev faktiskt riktigt bra, det såg somrigt och fräscht ut. Jag slängde en blick i spegeln och log lite. Jag var nöjd med hur jag såg ut just nu.

Jag gick ner till köket och gjorde i ordning en macka. Just när jag skulle hugga in hörde jag att jag fick sms, och var tvungen att springa upp till mitt rum och hämta mobilen.

Jag tittade på skärmen och log brett. Det var från Justin.

 

"Hej sötnos, vad säger du om att jag kommer och hämtar dig snart? ;) Jag kör dig till skolan, och jag har en överraskning åt dig efteråt! Puss!"


Det pirrade till i magen. Överraskning? Jag älskade överraskningar! Och jag kunde inte vänta att få träffa Justin igen. De två dagarna som gått sedan vi hade setts sist hade känts som en evighet. Jag saknade hans leende, hans skratt, hans sätt att prata med mig efter två dagar. Jag tror faktiskt att jag började bli förälskad i honom.. Förälskad, kanske till och med kär? Varje gång jag såg honom pirrade det till i magen, och vi hade verkligen kommit nära varandra den senaste veckan. Jag skyndade mig att svara:

 

"Tjenare snygging! ;) Haha. Vad roligt, undrar vad det är? :D Vad söt du är som kör mig! När kommer du? Puss!"


Jag packade i ordning en liten väska med mobil, plånbok, nycklar och lite smink. Jag log hela tiden. Justin. Han var så.. Justin.. Min mobil plingade till igen.

 

"Nu, haha ;)"


Jag skrattade och tittade ut genom fönstret. Mycket riktigt stod Justins svarta Range Rover där och väntade. Vad söt han var, frågade när han i princip var här. Fast varför skulle jag säga nej? Jag älskade att träffa honom.

 

Justins perspektiv:

Jag satt i bilen, leendes för mig själv. Idag skulle jag ge Emily en rejäl överraskning, och jag hoppades verkligen att hon skulle gilla den.

Jag tittade runt i bilen och såg till att det inte låg några gamla muggar eller något kvar i bilen sedan igår när jag, Ryan och Chaz hade varit på McDonalds. Precis då hörde jag en dörr slå igen, och jag tittade snabbt upp. Emily kom gående längs gången i trädgården. Hon såg ut som en ängel, så oerhört vacker. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg henne. Så fin.

Jag klev ur bilen.

- Hej! sa hon och log.

Jag kände hur jag blev knäsvag. Det där leendet, det var helt otroligt.

- Hej, vad fin du är! sa jag och kramade henne.

Jag njöt av att ha henne i mina armar.

- Tack, sa hon och rodnade. Du ser inte precis ful ut du heller.

Jag skrattade bara till svar.

Jag gick runt bilen och öppnade dörren åt henne. Hon log med hela ansiktet.

- Taaack, sa hon och skrattade.

- Varsågod frun, sa jag med tillgjord röst och stängde sedan dörren.

 

Vi satt i bilen och sjöng med i låtarna som spelades på radion, precis som vi hade gjort de andra gångerna vi hade setts. Det hade blivit som en liten grej att vi gjorde det.

Efter ett tag kom vi fram till skolan. Jag kunde inte gå med henne in, även om jag gärna hade velat det. Det skulle bli alldeles för mycket liv.

- Jag kommer och hämtar dig om en timma, sa jag och log mot Emily.

- Det blir perfekt, smsar om det drar ut på tiden, sa hon.

Hon böjde sig fram och pussade mig på kinden. Sedan var hon borta. Jag strök med handen över stället på min kind där hon hade haft sina mjuka läppar. Jag tror att jag var kär.

 

Emilys perspektiv, slutet av avslutningen:

Tjejen som sjöng tog sista tonen, och alla applåderade högt. Rektorn gick upp på scenen igen och tog micken.

- Tack Nelly, det var vackert, sa hon och log mot tjejen som hade sjungit.

Sedan började hon sitt tal. Jag kopplade bort henne och började prata lite diskret med Melissa istället.

- Justin hade någon överraskning, han körde mig hit, och han ska hämta mig efteråt också! sa jag.

- Skojar du? Fan vad kul! sa hon och log.

- Nej, jag har ingen aning om vart vi ska! sa jag.

- Har han inte sagt något misstänk alls? sa hon.

- Nej, ingenting! sa jag.

- Läskigt, men fan vad kul!

Precis då hörde jag rektorn säga.

- Så nu vill jag tacka alla er elever som är så duktiga och gör så bra ifrån er, hoppas att ni får ett underbart sommarlov.

Alla började jubla och sprang mot utgången. Vi skyndade oss ut, och när vi kom utanför dörrarna skildes vi åt. Melissa skulle hem till Amanda på fest, och jag skulle ju till Justin. Jag skyndade mig bort till parkeringen. Ingen Range Rover. Jag tog upp mobilen för att se om han hade skrivit något. Ingenting. Jag började bli lite orolig, tänk om han hade lurat mig eller något..? Fast han skulle inte göra något sånt. Precis då ringde mobilen.

"Justin<3" stod det på displayen.

- Hej! sa jag.

- Hej, vad väntar du på? sa han och skrattade.

Jag såg mig förvirrat omkring.

- Dig? sa jag.

- Men jag är ju här? sa han och skrattade ännu mer.

- Vart? frågade jag.

Jag var väldigt förvirrad just nu.

- Jag har bytt bil, gå till den lilla svarta snett till höger om dig, sa han.

Jag tittade åt höger. Mycket riktigt, där stod en liten svart sportbil.

- Jag kommer, puss! sa jag och lade på.

Jag gick snabbt bort mot bilen och öppnade dörren. Där inne satt Justin, med en bukett rosor i handen.

Jag satte mig, och han överräckte dem till mig. Jag blev nästan lite rörd.

- Åh, tack, vad söt du är! sa jag och kramade honom.

Han log och kramade mig tillbaka. Jag kände mig trygg i hans famn.

 

Justin körde ut på motorvägen, men efter bara några minuter svängde han in på en avfart och vi kom in på en stor gata. Han stannade bilen utanför ett stort vitt hus.

- Skojar du med mig?! sa jag och kastade mig om halsen på honom.

__________________________________________________________________________

Vad var det för hus? :O Jag vet att jag suger på att uppdatera, men bättre sent än aldrig, right? :D

Kommentera nu så att jag blir riktigt peppad att skriva mycket!


Svar på kommentar.

mirja om Born To Be Somebody - Chapter 15:
HAHAHA misstolk på "Jag hade ridit ganska mycket tidigare, så det var inget problem". xD
_________________________________________________________
Haha, japp, det blev ett enda långt misstolkningskapitel.. Men du måste erkänna att det är ganska kul att läsa då? xD

PYSSSS!

Born To Be Somebody - Chapter 15

Previous: När vi hade suttit där ett tag, märkte jag hur Justin plötsligt blev lite stel.

- Vad är det? frågade jag.

- Öh.. Nej, det var inget, sa han.

- Men säg nu! sa jag bestämt.

- Ingeet! sa han och flinade.

Jag hoppade fram mot honom och började kittla honom. Han bad om nåd, och skrattade högt, men jag gav inte upp.

- Jag slutar om du säger vad det var! sa jag och skrattade.

- Okej, jag berättar! flämtade han.

- Bra! sa jag och hoppade av honom.

Han satte sig upp, och drog lite i sin tröja. Sedan tittade han mig i ögonen.

- Så.. Eh, ta inte detta fel nu, men tycker du att detta är som en kompisträff, eller.. eh, en dejt?

_____________________________________________________________________________

Jag var tvungen att fundera lite. Jag gillade honom faktiskt väldigt mycket.

- Vi kanske kan kalla det.. En kompisdejt? sa jag och flinade.

- Perfekt! sa Justin och rodnade.

- Jag gillar dig verkligen Justin, sa jag, men vi har ju liksom känt varandra i 3 dagar..

- Ja, jag fattar, sa Justin och log, en kompisdejt!

Vi skrattade lite åt oss själva.

- Så.. Vad ska vi hitta på nu? sa jag efter ett tag.

- Jag har en överraskning, sa Justin och log finurligt.

- Åh, vad kul! sa jag och log brett.

Han reste sig upp och sträckte fram sin hand mot mig.

- Hoppa in i bilen, sa han.

Jag tog hans hand och skuttade bort till bilen.

Justin satte sig i framsätet, och jag bredvid honom. Så bar det av.

- Nu måste du blunda! sa Justin efter ett tag.

- Okej? sa jag och skrattade.

Jag slöt ögonen, och hoppades att jag inte skulle bli åksjuk, för vägen verkade vara väldigt slingrig.

Efter några minuter märkte jag att bilen stannade.

- Får jag öppna ögonen nu? frågade jag.

- Nej, vänta lite till, sa Justin.

Jag hörde hur han gick ut ur bilen och smällde igen dörren. Några sekunder senare öppnades min.

- Fortsätt blunda, sa han och hjälpte mig ur bilen.

Han satte händerna framför mina ögon, och vi gick en bit så. Han gick väldigt nära mig, och jag gillade det. Mycket. Jag drog in hans lukt, och log för mig själv. Han luktade väldigt gott.

- Och vad flinar du åt? sa Justin och skrattade.

- Inget, bara åt hur gott du luktar, sa jag.

Oj. Det där var lite pinsamt. Vad sa jag det för?

- Aaw, tack, sa han och skrattade.

- Eh, haha, sa jag och rodnade.

Jag drog in hans lukt igen, men den här gången blandades den med något annat. Jag kände igen lukten. Det luktade stall.

- Justin, är vi påväg till ett stall? sa jag och fnissade.

- Du får se, sa Justin.

 

Efter någon minut till stannade vi, och Justin tog bort händerna från mitt ansikte.

- Okej, 1, 2, 3, titta! sa han.

Jag slog upp ögonen. Framför mig stod en stor häst och tittade vänligt på oss.

- Ska vi rida? utbrast jag och log.

- Japp! sa Justin, vågar du?

- Skojar du eller? Jag älskar hästar! sa jag och kastade mig om hans hals.

Han skrattade och kramade mig. Jag rös till. Det var verkligen perfekt. Han var perfekt.

 

Vi gick bort mot hästen. Det var en fux-färgad häst, som såg väldigt snäll ut.

- Ska vi rida på samma? sa jag och skrattade.

- Japp! sa Justin och log nöjt. Så får jag sitta nära dig.

- Justin! sa jag och puttade till honom.

- Vadåååå? sa han och tittade oskyldigt på mig.

Jag skrattade åt honom. Så söt.

Vi fick hjälp av en tjej som var där och tog hand om hästen att komma upp. Sedan red vi iväg.

Jag hade ridit ganska mycket tidigare, så det var inga problem. Justin satt bakom mig. Om jag ska vara ärlig så tyckte jag om att han satt så nära. Det kändes inte alls konstigt, trots att vi bara känt varandra i tre dagar.

 

Vi red på en skogsväg, tysta. Efter ett tag kom vi fram till en liten sjö med en liten brygga. Vid bryggan låg en båt fastbunden.

- Hoppa av, sa Justin och satt av hästen han med.

Han band fast hästen vid en stolpe som fanns vid bryggan.

- Nu ska vi åka båt! sa Justin och log.

- Åh, vad mysigt! sa jag. Men ska vi bara lämna hästen där?

- Ja, det kommer en tjej och hämtar den.

- Men hur kommer vi hem då? frågade jag.

- Det får du se, sa Justin.

- Okej, sa jag och skrattade.

Justin klev i båten, och han hjälpte mig i. Jag satte mig ner, och han tog årorna.

- Ska du ro? sa jag och log.

- Japp, sa han och skrattade lite.

 

Vi satt i båten och pratade om allt möjligt. Justin rodde långsamt längs stranden.

Efter en liten stund kom vi fram till ett stort träd som hängde ut över vattnet. Vi höll på att åka rakt in i det.

- Justin, ska du inte styra undan från trädet? sa jag förskräckt.

Han bara skakade på huvudet och släppte årorna. Sedan böjde han sig över sidan på båten och drog isär de bladbeklädda grenarna. Båten gled långsamt in mellan bladen. (Okej, det kunde misstolkas, men tolka det rätt.. haha)

Jag var tvungen att dra efter andan. Det var som att komma in i ett rum, som hade ett träds grenar och blad som väggar. Det var precis som jag hade sett i en film jag hade sett.

- Wow, vad vackert det är, sa jag hänfört.

- Vad bra att du gillar det, sa Justin och log.

Han satte fast årorna, och satte sig bredvid mig istället. Jag log för mig själv.

Det kändes faktiskt mer som en dejt-dejt det här än en kompis-dejt, och jag gillade det.

________________________________________________________________________

Hihihi. Nu måste ni kommentera så jag blir lite peppad här :D

PUSSSS!


Born To Be Somebody - Chapter 14

Previous: När vi hade varit ute ett bra tag började det bli lite kallt, och jag huttrade till. Jag hade bara klänningen på mig.

- Fryser du? frågade Justin.

- Lite, sa jag.

- Här, ta min kofta, sa han och räckte över den.

- Tack! sa jag.

Vi gick under tystnad tillbaka mot huset. Men vi behövde inte säga något, tystnaden var så avslappnad. Det var nästan som att jag gick där bredvid Melissa, som att vi hade känt varandra hela livet.

---------------------------------------------------------

Jag slog upp ögonen och tittade på klockan. 10.17. Ganska tidigt för att vara jag. Jag sträckte på mig lite, och började tänka tillbaka på gårdagen. De flesta hade gått hem vid elva ungefär, men Justin hade stannat lite längre. Vi hade pratat om vad vi skulle göra idag, och en massa andra grejer, och så hade han hjälpt mig att städa undan. Om jag ska vara ärlig så såg jag faktiskt fram emot att träffa honom igen.

Jag reste mig upp ur sängen och gick ner för trappan till köket. Solen strålade in genom de stora fönstren, och jag log för mig själv. Det verkade bli perfekt picknick väder! Jag orkade inte äta någon ordentlig frukost, jag skulle ju ändå äta snart, så jag tog en banan istället. Mamma och pappa hade fortfarande inte kommit hem, och det kändes faktiskt lite tomt utan dem.

När jag hade ätit färdig gick jag upp till mitt rum igen och började göra mig i ordning. Justin skulle komma klockan tolv.. Jag hade lite drygt en timma på mig. Jag ställde mig i duschen och njöt av de varma strålarna.

Sedan gick jag tillbaka till mitt rum jag torkade håret, satte på mig en vit klänning med ett skärp i midjan. Jag satte på mig lite mascara och blinkade lite mot mig själv. Sedan plockade jag ner min gamla hatt från en hylla. Sedan letade jag reda på min mobil. Klockan var fem i tolv. Jag gick ut i vardagsrummet och hämtade mina solglasögon, som jag av någon anledning hade lagt där, och sedan gick jag ner till hallen.

Precis när jag skulle sätta på mig skorna knackade det på dörren. Jag log för mig själv och öppnade dörren.

- Heeej! sa Justin och log.

- Hej! sa jag och kramade honom.

- Redo för picknick? sa han.

- Absolut! sa jag.

Vi gick ut till Justins bil, en Range Rover (!!!!!!!!). Vi satte oss i bilen och Justin körde iväg.

- Vart ska vi? sa jag nyfiket.

- Överraskning, sa Justin och skrattade hemlighetsfullt.

- Ååh, vad jobbig du är! sa jag och skrattade jag med.

 

Efter ett tag tyckte jag att det var dags för lite musik. Jag satte på radion. Det var låten "Fall for you" med Secondhand Serenade som spelades. Jag började sjunga med lite.

Efter ett tag märkte jag hur Justin var helt tyst, och tittade på mig. Jag kände att jag blev röd i ansiktet.

- Vad fint du sjunger, sa han.

- Nej, men gud, sluta, sa jag och gömde mig i mina handflator.

- Men allvarligt, du gör faktiskt det! sa han.

- Eh.. Tack, antar jag? sa jag, fortfarande lika röd i ansiktet.

- Jag kanske borde presentera dig för Usher eller någon, mumlade Justin för sig själv.

- Ursäkta, vad sa du? sa jag.

Jag bara gapade. Skojade han med mig? Det var typ min största dröm, att få bli artist.

- Du kanske vill ha en audition för Usher som jag hade? Jag tror att han skulle gilla dig, sa han.

- Men Justin.. Asså, det är jättesnällt, verkligen, men du har hört mig sjunga till en låt en gång? sa jag.

- Ja, men det lät i alla fall väldigt bra, sa han och log.

- Eh, tack, sa jag och tittade ner på mina ben.

Justin skrattade lite.

- Vi får prata mer om det sen, för nu är vi framme! sa han och log.

Jag tittade ut genom fönstret. Vi hade kommit fram till en liten strand som var helt tom på andra människor. Skönt, jag skulle kunna tänka mig att det kunde vara hysteriskt med alla fans.

Havet glittrade i solen, och sanden var så vit att man nästan bländades av den. Runt omkring fanns skog. Det var nästan som en egen liten glänta, fast med havsutsikt. Det var så vackert att man nästan tappade andan.

- Gud, vad vackert det är, sa jag när jag steg ur bilen.

- Jag vet, jag brukar åka hit när jag vill vara för mig själv, sa Justin.

- Jag förstår det, sa jag.

- Du är faktiskt den första tjejen jag tar med hit, sa han och rodnade lite.

- Aaw, vad gulligt! sa jag och log.

Jag blev nästan lite rörd. Han var så gullig mot mig hela tiden!



 

När vi hade brett ut en filt i sanden, tog Justin fram en picknick-korg. Han började packa upp maten. Herregud, det var hur mycket som helst!

- Jag visste inte riktigt vad du gillade, så det är bara att välja och vraka, sa han och skrattade.

Jag började botanisera lite bland maten. Det fanns väldigt mycket att välja mellan, men jag bestämde mig för att ta pasta och köttbullar. Jag älskade pasta!

Jag såg hur Justin kastade avundsjuka blickar på min mat, och jag började skratta.

- Ville du ha det eller? sa jag.

- Eh, nej det är lugnt, sa han och skrattade.

- Nej men seriöst, vi kan dela, sa jag.

- Jag tar något annat, sa han.

- Men sluta, sa jag och satte en gaffel i hans hand.

- Okej dååå.. sa han och flinade.

- Duktigt, sa jag och högg in på maten.

Det var jättegott.

- PPALJ, sa jag.

Justin tittade konstigt på mig.

- Vaa? sa han och skrattade.

- Ja, PPAJ, Perfect Pasta A la Justin! sa jag.

Justin bröt ut i gapskratt.

- Vad får du sånt ifrån egentligen? sa han mellan skratten.

- Jag vet inte, det ploppar bara upp, sa jag och skrattade åt mig själv.

Ibland sa jag så konstiga saker. Men det var lite kul faktiskt.

 

När vi hade ätit tog Justin fram ytterligare en sak. Jordgubbar doppade i choklad.

- Åååh, vad gott, sa jag och slickade mig om munnen.

Justin stirrade på mig.

- Vad? sa jag och skrattade.

- Öh.. Inget, sa han och skrattade generat.

Fan vad söt han var när han skrattade.

Vi började äta jordgubbarna, och båda två var tysta och njöt. Det var nog de godaste jordgubbarna jag någonsin hade ätit.

 

När vi hade suttit där ett tag, märkte jag hur Justin plötsligt blev lite stel.

- Vad är det? frågade jag.

- Öh.. Nej, det var inget, sa han.

- Men säg nu! sa jag bestämt.

- Ingeet! sa han och flinade.

Jag hoppade fram mot honom och började kittla honom. Han bad om nåd, och skrattade högt, men jag gav inte upp.

- Jag slutar om du säger vad det var! sa jag och skrattade.

- Okej, jag berättar! flämtade han.

- Bra! sa jag och hoppade av honom.

Han satte sig upp, och drog lite i sin tröja. Sedan tittade han mig i ögonen.

- Så.. Eh, ta inte detta fel nu, men tycker du att detta är en kompisträff, eller.. eh, en dejt?

------------------------------------------------------------

Aaaw, vad söt han är! Förlåtförlåtförlåt för den hemskt dåliga uppdateringen! :O

Kom ihåg att kommentera! :D



Sämsta uppdateringen

Japp, rubriken säger allt. Jag har helt enkelt inte haft tid och ork just nu. Känns inte som att jag får så mycket respons.. Men jaa, jag ska försöka!
PUSS

Born To Be Somebody - Chapter 13

Previous: Det var precis som att Melissa bodde här. Hon visst vart varenda liten grej fanns, kunde varenda skrymsle, ibland till och med bättre än vad jag visste. Hon var precis som en syster för mig.
-------------------------------------------------------------------------------------------

Klockan började närma sig åtta, och vi hade precis blivit klara med att städa i ordning huset. Vi hade ingen aning om vad de ville ha att dricka, men vi hade tagit läsk. Visst, om de ville ha alkohol, okej, men då kunde dom allt ta med det själva. Jag var inte mycket för att dricka. Melissa däremot, festade ganska mycket, och hårt.
- Ååh, jag älskar fester! sa Melissa glatt. Det här kommer att bli så kul!
- Ja, det kommer det säkert, sa jag och log.
Precis då knackade det på dörren. Jag sprang ner och öppnade. Där stod Chaz, Ryan och Justin. Justin.. Han var så sjukt söt. Alla tre stod och flinade.
- Vad snygg du är, sa Justin och bröt tystnaden.
De andra nickade instämmande
- Åh, tack, ni med! sa jag. Kom in!
Justin räckte över en bukett blommor.
- Aaw, tack, sa jag och kramade honom.
Blommor på en vanlig fest, gulligt av honom.
- De är från alla faktiskt, sa Justin.
Jag tackade de andra och kramade dem med. Vi gick in i huset. Killarna såg sig omkring.
- Vad fint du bor, sa Justin.
- Tack! sa jag.
Vi gick in i vardagsrummet, där Melissa hade satt på musik på högsta volym.
- Hej killar! sa hon och drog med Ryan upp på golvet.
De började dansa direkt, och vi andra hängde på. Efter ett tag ringde min mobil. Amanda, stod det på displayen. Jag tryckte på grön lur.
- Hallå! Vart är ni? skrek jag för att överrösta musiken.
- Utanför, ni vet att musiken är så hög att det låter över hela gatan, sa Amanda.
- Oj, jag kommer ner och öppnar, sa jag och lade på.
Jag rusade ner för trapporna och öppnade dörren. Där stod Amanda, Brett och Brittany.
- Heeej, vad roligt att se er! sa jag och kramade dem allihop.
- Ni verkar ha roligt i alla fall, sa Brittany och skrattade. För ni hörde uppenbarligen inte att vi har stått här och ringt på i tio minuter.
- Oj, så länge? Förlåt! sa jag.
- Ingen fara, sa hon och drog av sig skorna.
- Kom så går vi in! sa jag och drog med dem upp.
När vi kom upp på övervåningen tog Brett fram en påse.
- Tog med lite dricka, sa han. Visste ju inte hur det skulle bli med det.
- Vad bra, jag ska inte dricka men jag vet inte hur de andra gör, sa jag.
Vi kom in i vardagsrummet, där Melissa, Chaz och Ryan var. Amanda och Brittany tappade hakan.
- Chaz Somers och Ryan Butler?! sa Brittany uppspelt.
- Japp, det är vi, sa Chaz och log.
- Wow. Jag kan inte tro att jag faktiskt får träffa er! sa hon.
De började prata med varandra, och verkade komma riktigt bra överens.
- Var är Justin? frågade jag Melissa.
- Han skulle på toa tror jag, sa hon.
- Okej, jag går och kollar så han har hittat rätt, sa jag och skrattade.
Om jag skulle vara ärlig, så ville jag mest prata lite med honom utan att de andra hörde på. Jag gillade honom. Jag gick genom korridoren som ledde bort till badrummet. Det var ingen där. Jag rynkade pannan och tittade igenom de andra rummen. Sist av alla öppnade jag dörren till mitt rum. Där stod han, och tittade i mitt fotoalbum.
- Toa va? sa jag och skrattade.
- Jo, men jag skulle faktiskt på toa, men så gick jag fel, sa han och rodnade.
- Säkert, sa jag och flinade. Toan är längst bort i korridoren.
- Tack, sa han. Fina bilder förresten!
- Åh, tack, sa jag och log.
Han fällde ihop albumet och lade ner det på skrivbordet.
- De andra har kommit, sa jag.
- Vilka är de andra? frågade Justin.
- Våra kompisar Amanda och Brittany och Amandas pojkvän Brett, sa jag.
Han nickade.
- Ska bara gå på toa så kommer jag, sa han.
Jag nickade och gick tillbaka till de andra.
- Jag hittade honom, sa jag till Melissa.
- Vad bra, sa hon.
Jag vände mig mot de andra. Det kanske var bäst att förvarna Amanda och Brittany att Justin var här, om de ville ha en chans att ha en normal konversation med honom var det kanske bäst om de inte stod och skrek för att de var i samma rum som honom.
- Tjejer! sa jag och de slutade dansa.
- Jaa, sa de och gick fram mot mig.
- Det är så att vi har en gäst till, sa jag.
- Jaså, vem? sa de förväntansfullt.
Mer hann jag inte säga innan Justin stod i dörröppningen. Amandas blick  gick från mig till Justin, tillbaka till mig, fram och tillbaka.
- Skojar du med mig? viskade hon.
- Hej tjejer! sa Justin och gick fram mot oss.
- Hej, pep Amanda och Brittany.
De fick fråga en massa frågor, de tog kort med Justin och verkade ha roligt.
Jag gick därifrån och satte mig i soffan bredvid Chaz, som satt där med en flaska i handen.
- Gott? sa jag och pekade på ölflaskan.
- Som fan! sa han och sträckte upp flaskan i luften.
Jag nickade.
- Varför dricker inte du? sa Chaz.
Klockan var bara nio, och han hade redan börjat sluddra lite.
- Vill inte bara, det känns så dumt, sa jag och ryckte på axlarna.
- Okej, sa han. Ska vi dansa?
- Visst, sa jag.
Vi reste oss och började dansa. Jag hade faktiskt riktigt roligt. Mitt i det roliga bytte Melissa av någon anledning till en lugn låt.
- Vad gör du? sa jag surt.
Jag som hade haft så roligt!
- Förlåt, ville bara dansa lite.. duvet, närmare Ryan, sa hon och log.
Jag kunde höra på henne att hon var full. Var det bara jag som inte drack här?
Chaz snubblade tillbaka till soffan och satte sig där igen. Jag suckade och skulle just sätta mig igen när någon tog min hand. Jag vände mig och såg Justin stå där.
- Justin! sa jag och log.
- Kan vi inte gå på en promenad eller nåt? Alla är så klängiga när de är fulla, sa han.
Han ville gå på en promenad. Med mig. Hur gulligt?!
-Visst, ska bara säga till tjejerna så att dom inte börjar undra vart vi är, sa jag och log.
Jag gick bort till Brittany som dansade för sig själv.
- Jag går ut en stund, håller du lite koll? sa jag.
- Ja, visst, sa hon och fortsatte dansa.
- Tack, sa jag och gick tillbaka till Justin.
Vi gick ut genom altandörren. Vi kom ut i trädgården och gick sedan ut på gatan.
Vi gick sakta sakta längs vägkanten.
- Har du druckit? frågade Justin.
Jag skakade på huvudet.
- Jag fattar inte grejen, alla blir bara så jobbiga när de är fulla, sa jag och suckade.
- Verkligen! sa han. Jag har inte heller gjort det.
- Skönt, sa jag. Dom andra kommer få ett helvete imorgon också.
Jag skrattade lite.
- Ja, men det är rätt åt dem, sa Justin.
- Ja, faktiskt.
- Så.. Vad ska vi hitta på imorgon? frågade han.
- Jag vet inte, sa jag. Något roligt!
- Nää, jag hade ju tänkt att vi skulle göra något tråkigt! sa Justin och skrattade. Nej, men vad?
- Bada vågar jag inte, inte efter dagens händelser, sa jag. Men kanske.. Bara typ ha en picknik eller nåt? Eller kanske gå på stan?
- Picknik låter fint! sa Justin.
- Bra! sa jag och log.
- Jag fixar grejer, så kommer jag och hämtar dig imorgon, klockan 12? Blir det bra? sa han.
- Det blir perfekt, sa jag och log.
Han log tillbaka. Det leendet fick mig verkligen att smälta. Snygg och snäll, nästan för bra för att vara sann.

Klockan började närma sig åtta, och vi hade precis blivit klara med att städa i ordning huset. Vi hade ingen aning om vad de ville ha att dricka, men vi hade tagit läsk. Visst, om de ville ha alkohol, okej, men då kunde dom allt ta med det själva. Jag var inte mycket för att dricka. Melissa däremot, festade ganska mycket, och hårt.

- Ååh, jag älskar fester! sa Melissa glatt. Det här kommer att bli så kul!

- Ja, det kommer det säkert, sa jag och log.

Precis då knackade det på dörren. Jag sprang ner och öppnade. Där stod Chaz, Ryan och Justin. Justin.. Han var så sjukt söt. Alla tre stod och flinade.

- Vad snygg du är, sa Justin och bröt tystnaden.

De andra nickade instämmande

- Åh, tack, ni med! sa jag. Kom in!

Justin räckte över en bukett blommor.

- Aaw, tack, sa jag och kramade honom.

Blommor på en vanlig fest, gulligt av honom.

- De är från alla faktiskt, sa Justin.

Jag tackade de andra och kramade dem med. Vi gick in i huset. Killarna såg sig omkring.

- Vad fint du bor, sa Justin.

- Tack! sa jag.

Vi gick in i vardagsrummet, där Melissa hade satt på musik på högsta volym.

- Hej killar! sa hon och drog med Ryan upp på golvet.

De började dansa direkt, och vi andra hängde på. Efter ett tag ringde min mobil. Amanda, stod det på displayen. Jag tryckte på grön lur.

- Hallå! Vart är ni? skrek jag för att överrösta musiken.

- Utanför, ni vet att musiken är så hög att det låter över hela gatan, sa Amanda.

- Oj, jag kommer ner och öppnar, sa jag och lade på.

Jag rusade ner för trapporna och öppnade dörren. Där stod Amanda, Brett och Brittany.

- Heeej, vad roligt att se er! sa jag och kramade dem allihop.

- Ni verkar ha roligt i alla fall, sa Brittany och skrattade. För ni hörde uppenbarligen inte att vi har stått här och ringt på i tio minuter.

- Oj, så länge? Förlåt! sa jag.

- Ingen fara, sa hon och drog av sig skorna.

- Kom så går vi in! sa jag och drog med dem upp.

När vi kom upp på övervåningen tog Brett fram en påse.

- Tog med lite dricka, sa han. Visste ju inte hur det skulle bli med det.

- Vad bra, jag ska inte dricka men jag vet inte hur de andra gör, sa jag.

Vi kom in i vardagsrummet, där Melissa, Chaz och Ryan var. Amanda och Brittany tappade hakan.

- Chaz Somers och Ryan Butler?! sa Brittany uppspelt.

- Japp, det är vi, sa Chaz och log.

- Wow. Jag kan inte tro att jag faktiskt får träffa er! sa hon.

De började prata med varandra, och verkade komma riktigt bra överens.

- Var är Justin? frågade jag Melissa.

- Han skulle på toa tror jag, sa hon.

- Okej, jag går och kollar så han har hittat rätt, sa jag och skrattade.

 

Om jag skulle vara ärlig, så ville jag mest prata lite med honom utan att de andra hörde på. Jag gillade honom. Jag gick genom korridoren som ledde bort till badrummet. Det var ingen där. Jag rynkade pannan och tittade igenom de andra rummen. Sist av alla öppnade jag dörren till mitt rum. Där stod han, och tittade i mitt fotoalbum.

- Toa va? sa jag och skrattade.

- Jo, men jag skulle faktiskt på toa, men så gick jag fel, sa han och rodnade.

- Säkert, sa jag och flinade. Toan är längst bort i korridoren.

- Tack, sa han. Fina bilder förresten!

- Åh, tack, sa jag och log.

Han fällde ihop albumet och lade ner det på skrivbordet.

- De andra har kommit, sa jag.

- Vilka är de andra? frågade Justin.

- Våra kompisar Amanda och Brittany och Amandas pojkvän Brett, sa jag.

Han nickade.

- Ska bara gå på toa så kommer jag, sa han.

Jag nickade och gick tillbaka till de andra.

- Jag hittade honom, sa jag till Melissa.

- Vad bra, sa hon.

Jag vände mig mot de andra. Det kanske var bäst att förvarna Amanda och Brittany att Justin var här, om de ville ha en chans att ha en normal konversation med honom var det kanske bäst om de inte stod och skrek för att de var i samma rum som honom.

- Tjejer! sa jag och de slutade dansa.

- Jaa, sa de och gick fram mot mig.

- Det är så att vi har en gäst till, sa jag.

- Jaså, vem? sa de förväntansfullt.

Mer hann jag inte säga innan Justin stod i dörröppningen. Amandas blick  gick från mig till Justin, tillbaka till mig, fram och tillbaka.

- Skojar du med mig? viskade hon.

- Hej tjejer! sa Justin och gick fram mot oss.

- Hej, pep Amanda och Brittany.

De fick fråga en massa frågor, de tog kort med Justin och verkade ha roligt.

 

Jag gick därifrån och satte mig i soffan bredvid Chaz, som satt där med en flaska i handen.

- Gott? sa jag och pekade på ölflaskan.

- Som fan! sa han och sträckte upp flaskan i luften.

Jag nickade.

- Varför dricker inte du? sa Chaz.

Klockan var bara nio, och han hade redan börjat sluddra lite.

- Vill inte bara, det känns så dumt, sa jag och ryckte på axlarna.

- Okej, sa han. Ska vi dansa?

- Visst, sa jag.

Vi reste oss och började dansa. Jag hade faktiskt riktigt roligt. Mitt i det roliga bytte Melissa av någon anledning till en lugn låt.

- Vad gör du? sa jag surt.

Jag som hade haft så roligt!

- Förlåt, ville bara dansa lite.. duvet, närmare Ryan, sa hon och log.

Jag kunde höra på henne att hon var full. Var det bara jag som inte drack här?

Chaz snubblade tillbaka till soffan och satte sig där igen. Jag suckade och skulle just sätta mig igen när någon tog min hand. Jag vände mig och såg Justin stå där.

- Justin! sa jag och log.

- Kan vi inte gå på en promenad eller nåt? Alla är så klängiga när de är fulla, sa han.

Han ville gå på en promenad. Med mig. Hur gulligt?!

-Visst, ska bara säga till tjejerna så att dom inte börjar undra vart vi är, sa jag och log.

Jag gick bort till Brittany som dansade för sig själv.

- Jag går ut en stund, håller du lite koll? sa jag.

- Ja, visst, sa hon och fortsatte dansa.

- Tack, sa jag och gick tillbaka till Justin.

Vi gick ut genom altandörren. Vi kom ut i trädgården och gick sedan ut på gatan.

Vi gick sakta sakta längs vägkanten.

- Har du druckit? frågade Justin.

Jag skakade på huvudet.

- Jag fattar inte grejen, alla blir bara så jobbiga när de är fulla, sa jag och suckade.

- Verkligen! sa han. Jag har inte heller gjort det.

- Skönt, sa jag. Dom andra kommer få ett helvete imorgon också.

Jag skrattade lite.

- Ja, men det är rätt åt dem, sa Justin.

- Ja, faktiskt.

- Så.. Vad ska vi hitta på imorgon? frågade han.

- Jag vet inte, sa jag. Något roligt!

- Nää, jag hade ju tänkt att vi skulle göra något tråkigt! sa Justin och skrattade. Nej, men vad?

- Bada vågar jag inte, inte efter dagens händelser, sa jag. Men kanske.. Bara typ ha en picknik eller nåt? Eller kanske gå på stan?

- Picknik låter fint! sa Justin.

- Bra! sa jag och log.

- Jag fixar grejer, så kommer jag och hämtar dig imorgon, klockan 12? Blir det bra? sa han.

- Det blir perfekt, sa jag och log.

Han log tillbaka. Det leendet fick mig verkligen att smälta. Snygg och snäll, nästan för bra för att vara sann.

 

När vi hade varit ute ett bra tag började det bli lite kallt, och jag huttrade till. Jag hade bara klänningen på mig.

- Fryser du? frågade Justin.

- Lite, sa jag.

- Här, ta min kofta, sa han och räckte över den.

- Tack! sa jag.

Vi gick under tystnad tillbaka mot huset. Men vi behövde inte säga något, tystnaden var så avslappnad. Det var nästan som att jag gick där bredvid Melissa, som att vi hade känt varandra hela livet.


Förlåt

Hej på er!
Förlåt att jag inte har lagt upp något varken idag eller igår. Ni får igen det imorgon!
Puss

Born To Be Somebody - Chapter 12

Justin skrev omsorgsfullt ner orden: "Till Sabrina. Kram från Justin Bieber."
Så enkelt, men ändå visste jag att det skulle betyda hur mycket som helst för tjejen. Dessutom skrev han fint.
- Här, sa Justin och räckte över pappret igen.
- Tack, hon kommer att bli överlycklig! sa Matt.
- Det glädjer mig, sa Justin och log.
Båten saktade in och vi fick hoppa ur. Längre bort såg vi en ambulans åka iväg, och överallt syntes människor som pratade i telefon och grät.
Previous: Justin skrev omsorgsfullt ner orden: "Till Sabrina. Kram från Justin Bieber."
Så enkelt, men ändå visste jag att det skulle betyda hur mycket som helst för tjejen. Dessutom skrev han fint.
- Här, sa Justin och räckte över pappret igen.
- Tack, hon kommer att bli överlycklig! sa Matt.
- Det glädjer mig, sa Justin och log.
Båten saktade in och vi fick hoppa ur. Längre bort såg vi en ambulans åka iväg, och överallt syntes människor som pratade i telefon och grät.
-----------------------------------------------------------------------------------
Vi gick sakta längst stranden, bort mot min cykel.
- Fan vad läskigt, sa Ryan. Har aldrig varit med om att det har kommit en haj när jag har badat.
- Nej, inte jag heller, sa Melissa, fast hur många har det?
- Men nu är vi i alla fall en av de få lyckliga som har något riktigt annorlunda att berätta, sa Ryan och såg nästan lite stolt ut.
- Cooling, sa Melissa och blinkade åt honom.
Han rodnade.
- Men lite coolt är det i alla fall, sa han.
- Hm, kanske, sa hon och skrattade.
-
Efter ett tag slutade jag lyssna på deras smågnabbande, och vände min uppmärksamhet till Justin och Chaz istället.
- Så.. Vad har ni killar tänk hitta på ikväll då? frågade jag.
- Vi ska spela basket, sa Chaz och gjorde high five med Justin.
- Kul, sa jag och log.
- Ni då? sa Justin.
- Ingen aning, sa jag. Antagligen vara hemma, kanske bjuda hem några kompisar.
- Trevligt, sa han. Tjejkväll?
- Kanske, sa jag.
- Kanske? Så det är alltså inte helt killförbud? sa Chaz och hoppade fram framför mig.
- Nej, det tror jag inte, sa jag och skrattade.
- Vad säger du Justin? Vi kan väl alltid ändra på våra planer? sa Chaz och skrattade.
- Absolut, sa Justin.
Jag skrattade lite åt dem. De var så roliga.
- Om det går alltså, sa Chaz och vände sig mot mig igen.
- Jadå, jag tror inte att någon av tjejerna har något problem med att ni kommer, sa jag.
Jag betonade ni lite extra. Det var ju faktiskt ganska speciellt att ha Justin Bieber, Chaz Somers och Ryan Butler på besök, och det skulle nog inte vara många som skulle säga nej till det.
- Med att vi kommer? sa Justin.
- Jaa.. sa jag, ni är ju.. ni.
- Jaa, vi är vi, sa Chaz.
- Men ni fattar vad jag menar, sa jag och suckade.
- Ja, sa Chaz och gjorde en rolig grimas.
Den var helt grotesk. Jag började skratta, och snart stod alla tre och gjorde sina allra fulaste grimaser. Alla runt omkring tittade på oss som om vi var helt störda i huvudet, vilket vi kanske i och för sig var. Haha.
- Okej, vill ni se min värsta? sa Justin.
Chaz började skratta direkt.
- Den är helt sjuk! sa han.
Jag nickade. Han spärrade upp näsborrarna, förvred munnen, ögonbrynen stod åt alla håll. Hela ansiktet var förvrängt. Mitt i alltihopa tittade ögonen rakt fram, helt vanligt, vilket gjorde att det såg ännu sjukare ut.
Jag vek mig av skratt. Det här var verkligen min humor. Snart låg vi i sanden, och Melissa och Ryan stod och tittade misstänksamt på oss.
- Vad är det för fel på er tre? sa Melissa och skrattade.
- Gr.. imas.. er, sa jag mellan skrattanfallen.
-
Efter en ganska lång stund av skrattande reste vi oss upp igen och borstade bort sanden. Vi började gå mot cykeln igen.
- Hur tar ni er hem? frågade jag killarna.
Chaz och Ryan pekade på Justin.
- Bil, sa dom och log.
- Latmaskar, sa jag.
Egentligen var jag helt slut själv, och det skulle faktiskt varit rätt skönt med en bil, men det var så roligt att reta dem.
- Bara för att vi faktiskt råkar ha en kompis som HAR körkort, sa dom och räckte ut tungan.
- Och det har inte jag då eller? sa jag och pekade på Melissa.
De kom inte på något att säga, och började skratta lite nervöst istället.
Vi kom fram till stället där vi hade ställt cykeln. Jag trodde inte att det var sant. Cykeln var borta. Kvar på stolpen hängde mitt lås, sönder klippt.
- FINT! sa jag och sparkade till stolpen så hårt att jag såg stjärnor. Min fot gjorde skitont.
- HELVETE! ÄNNU BÄTTRE! skrek jag.
- Hur gick det? sa Justin och satte sig ner på marken bredvid mig.
- Dåligt, gnydde jag.
Det kändes som om hela foten bultade.
- Först min mobil, sedan blir vi typ uppätna av en haj, sedan blir min cykel stulen, och nu är jag så korkad att jag sparkar allt jag har i en stolpe.. Det går inge bra för mig, sa jag uppgivet.
- Nää, inget vidare, sa Justin. Ska jag kolla på foten?
Jag nickade.
Han provade att röra foten i en massa vinklar och frågade om det gjorde ont. När han var färdig kom han med domen:
- Jag tror inte att den är bruten, kanske en stukning bara, sa han.
- Tack, sa jag och drog försiktigt på mig skon igen. Vart har du lärt dig det där?
- Kollade bara hur dom gjorde när jag bröt foten, sa Justin och log lite generat.
- Aw, tack! sa jag och gav honom en kram.
Han hjälpte mig upp igen.
- Jaha, med den foten kan ni ju inte precis gå hem, sa han.
- Nä, och cykeln är borta, sa jag.
- Ni åker med oss! sa Justin.
- Åh, tack! sa jag och log.
Jag gick försiktigt bort till bilen, och det gick lite lättare än jag hade trott. Jag fick stödja mig på Justin och Ryan hela vägen, vilket underlättade mycket.
Vi satte oss i bilen och Justin körde iväg. Jag märkte att Chaz kollade konstigt på Justin.
- Varför kör du så försiktigt för? sa Chaz.
- Du fattar väl att han måste köra försiktigt när det är tjeeejer med? sa Ryan retsamt.
Justin bara skrattade.
- Som ni vill, sa han.
Bilen ökade farten och snart spelades musik på högsta volym ur högtalarna.
Jag öppnade fönstret och stack ut huvudet. Vi åkte förbi Amanda och hennes pojkvän Brett, och jag vinkade glatt till dem. Brett kanske också kunde följa med ikväll då? Det skulle bli kul.
-
Efter ett tag svängde Justin in på min uppfart.
- Melissa, ska du hem eller? sa han.
- Nej, jag går av här jag med, sa hon och log.
- Okej, sa han.
- Tack för skjutsen! sa jag.
- Inga problem, sa han.
- Vi ses ikväll då, sa jag och vinkade glatt till dem när de körde iväg.
-
När vi kom in lyste telefonsvararens lampa. Jag tryckte på avlyssningsknappen. Det var från mamma och pappa.
"Hej tjejer! Vi kommer hem först imorgon, så Melissa kan gärna sova över igen om hon vill. Det finns gott om mat. Ni kan ju ringa någon gång under kvällen! Ha det så bra nu, puss!"
- Perfekt ju! sa jag. Då behöver dom inte störa oss i alla fall!
- Asbra, sa Melissa. Men ska vi inte fixa i ordning lite?
- Jo! Men jag vill i alla fall ta en dusch först, sa jag.
Jag kände mig grymt ofräsh.
- Jag med! sa Melissa.
- Jag börjar! sa jag.
- Okej då, sa Melissa och suckade. Jag ringer till de andra och frågar om dom vill komma och så under tiden.
- Bra, sa jag och sprang upp till duschen.
Jag tog av mig kläderna och hoppade in i duschen. Lät det svala vattnet strila över mig. Jag tog hårinpackning och passade på att raka benen, jag ville känna mig riktigt snygg i kväll.
När jag var färdig gick jag in till mitt rum. Jag valde en blommig klänning, tillsammans med ett skärp och lite smycken.
När jag var färdig gick jag ner till Melissa igen.
- Amanda kommer med Brett, Brittany kommer, och Justin, Ryan och Chaz. Dom kommer åtta, sa hon.
- Jättebra! sa jag. Ska dom typ få middag här?
- Ja, sa hon. Vi går och handlar något sen.
- Annars har vi säkert något gott, sa jag.
- Jaja, vi får väl se, sa hon. Jag går och duschar nu! Kan jag låna handduk?
- Japp, du vet vart dom ligger, sa jag.
Det var precis som att Melissa bodde här. Hon visst vart varenda liten grej fanns, kunde varenda skrymsle, ibland till och med bättre än vad jag visste. Hon var precis som en syster för mig.
--------------------------------------------------------------------------------
Långis idag :D Vad tyckte ni? Kom igen nu, kommentera! :D
Btw, vill ni ha en review av Never Say Never? :D

Never Say Never 3D

Hejsan!


Jag kommer inte att hinna skriva idag, eftersom jag har prov imorgon, plus att jag ska....
PÅ NEVER SAY NEVER IKVÄLL!!!!!!!!!!!!!!!!!!! :D:D:D:D:D:D:D
Ska på första visningen i Göteborg, klockan 18.20!! :D Någon mer som ska då?

Hoppas att ni inte blir ledsna, ni kan ju läsa de andra kapitlet igen, eller varför inte kommentera massa bara för att fördriva tiden? Hihi. Jag är så glad så jag vet inte vart jag ska ta vägen, men jag skriver imorgon i alla fall! :D
PUSSSS!!

Born To Be Somebody - Chapter 11

- Vart är dom andra då? sa jag.
Precis då kände jag hur något stort och slemmigt svepte längs mitt ben.
- Men vad fan? Justin, Ryan kom upp! sa jag.
Nu blev jag arg igen.
- Vadå? sa Chaz förvånat och pekade bakom mig.
Jag tittade bak på flytbryggan. Justin, Ryan och Melissa satt alla tre på den.
Previous: - Vart är dom andra då? sa jag.
Precis då kände jag hur något stort och slemmigt svepte längs mitt ben.
- Men vad fan? Justin, Ryan kom upp! sa jag.
Nu blev jag arg igen.
- Vadå? sa Chaz förvånat och pekade bakom mig.
Jag tittade bak på flytbryggan. Justin, Ryan och Melissa satt alla tre på den.
-------------------------------------------------------------------------------------
- Om dom sitter där, vad fan var det som just nuddade mitt ben då? sa jag panikslaget.
- Vadå nuddade ditt ben? sa Chaz och tittade konstigt på mig.
- Det var något jävligt stort som nuddade mitt ben!
Nu halvskrek jag.
- Nejdå, sa Chaz, du inbillade dig bara nog.
- Jag vet inte, men jag tänker i alla fall inte stanna här!
Precis då hörde vi hur någon skrek lite längre in mot land, och folk började skrika något om en haj. Sedan såg man hur vattnet blev rött kring en människa som skrek för allt vad han var värd.
- Vad fan, en haj! skrek Chaz och puttade mig snabbt mot flytbryggan.
Jag kände paniken stiga allt mer.
- Hoppa upp! sa Chaz och hjälpte mig, innan han själv drog sig upp på bryggan.
Överallt hördes folks skrik. Ur högtalarna som fanns på stranden hördes plötsligt en röst.
- Vit flagg! Vi har upptäckt en haj i vattnet. En människa skadad. Simma så fort ni kan till land, undvik att plaska och skrika. Det här är inte på skoj, det är på riktigt. Livräddare är på väg ut för att plocka upp så många som möjligt!

Lite fail att det står på massa språk.. Haha, nej men tänk inte på det. ;)

Trots varningarna började folk skrika och blev helt hysteriska. Och jag förstod dem. Hajen hade simmat förbi så nära att den hade nuddat mitt ben. Jag hade lika gärna kunnat vara död just nu. Ingen av oss något. Alla satt bara tysta, vilket gjorde det hela ännu jobbigare. Vi satt i en ring med ryggarna mot varandra, och höll utkik efter livräddarna som kvinnan i högtalarna hade talat om. Vi såg dem plocka upp människa efter människa i vattnet, men de verkade inte ha sett oss.
- Tänk om dom inte kommer och hämtar oss?! sa Melissa.
- Ja, dom verkar ju typ inte ha sett oss! sa jag.
Vi började ropa. Tillslut hörde de oss och kom körande.
- Hejsan! Är alla oskadda? sa en av livräddarna, en man i 25-årsåldern med århundradets tvättbräda.
- Ja, vi mår bra, sa Justin.
- Bra, hoppa i båten nu, vi måste se om det är någon mer kvar, sa den andre livräddaren.
Ryan och Chaz hoppade i först och hjälpte sedan Melissa i. Sedan hoppade Justin i och räckte sin hand mot mig. Jag tog den och hoppade ner i båten.
- Tack, sa jag.
Han log. Han hade ett väldigt fint leende, och snäll var han också.
Båten började röra sig mot land. Efter någon minut tog en av livräddarna fram papper och penna.
- Vad heter ni? Vi måste rapportera vilka  som var här, sa han.
- Emily Kerr, sa jag.
Alla sa sina namn och livräddaren antecknade flitigt. Sist sa Justin sitt namn.
- Justin Bieber.
Livräddaren tittade förvånat upp.
- Jag tyckte att jag kände igen dig! Justin Bieber, artisten? sa han häpet.
Justin nickade bara. Han verkade inte vilja prata om det.
- Fan vad coolt, då har man träffat dig! Jag heter Matt, sa livräddaren. Du tror inte att du kan skriva en autograf åt min dotter? Hon är verkligen ett jättestort fan.
- Det är klart, sa Justin och log.
Matt satte penna och papper i handen på honom.
- Vad heter hon? frågade Justin.
- Sabrina, sa Matt.
Justin skrev omsorgsfullt ner orden: "Till Sabrina. Kram från Justin Bieber."
Så enkelt, men ändå visste jag att det skulle betyda hur mycket som helst för tjejen. Dessutom skrev han fint.
- Här, sa Justin och räckte över pappret igen.
- Tack, hon kommer att bli överlycklig! sa Matt.
- Det glädjer mig, sa Justin och log.
Båten saktade in och vi fick hoppa ur. Längre bort såg vi en ambulans åka iväg, och överallt syntes människor som pratade i telefon och grät.
------------------------------------------------------------
Oj.. Jag fick något cpryck att skriva något konsigt x) Haha, hoppas ni inte bryr er. Vad tyckte ni annars då? Haha.
Kommenteeeerraaaa!

Besöksrekord! :D

Hejsan!



65 besökare hittills idag! :D Jag blir verkligen superglad! :D
Vad tycker ni om novellen så här långt? :) ♥
Kom ihåg att kommentera, hihi! :D
PUSS PÅ ER!

Tidigare inlägg
RSS 2.0