.

- Du tror dig alltså veta vem det är som har kidnappat din kompis? sa polisen och tittade granskande på mig.

- Ja, och jag tror att personen har ett bra motiv också, sa jag.

- Jaså, vem är det då? frågade polisen.

- Asså.. Eller.. Det är kanske lite långsökt, men.. Aa, i alla fall, jag hade en pojkvän för några år sedan. Han heter, eller hette eller vad man nu ska säga, Jake. Han flyttade till Montana precis efter att ha gjort slut med mig, och nu kanske han vill ha mig tillbaka? Asså.. Det var bara en tanke..

- Okej.. Och varför tror du att det är just han då? Alltså, hur kan vi bevisa det? Och varför skulle han kidnappa Melissa då?

- Jag vet inte.. Nej, det stämmer nog inte, sa jag och tittade skamset ner på mina händer.

- Nja, det verkar lite långsökt. Men det är bra att du försöker komma på lösningar, sa han och log.

- Eh, visst, sa jag och rodnade.

- Vi DNA-testar håret nu för att se om det tillhör någon som finns i vår databas, så återkommer jag till dig, sa han och reste sig upp.

- Okej, tack! sa jag och reste mig jag med.

Han skakade min hand, och marscherade sedan ut genom ytterdörren.

- Vad pinsamt, sa jag och rodnade. Jag vet inte hur jag tänkte där!

- Äh, skitsamma! sa Justin och kysste mig försiktigt på munnen.

- Ja.. Men åh, jag undrar var hon är, sa jag och kände tårarna trycka på.

Jag snyftade till.

- Åh, gråt inte, sa han och strök mig över kinden.

Jag log ett ansträngt leende mot honom, och försökte samla mig. Vad blev bättre av att jag grät hela tiden? Ingenting...

- Ska vi gå ut lite? frågade Justin och log mot mig.

- Okej, men jag måste nog fixa till mig lite först, sa jag och rodnade.

- Nej, du är jättefin som du är, sa han och log ännu större.

- Kul, sa jag ironiskt. Jag ser säkert jättevacker ut när jag just har gråtit floder.

- Eh, ja? sa han som om det var en självklarhet.

Jag fnissade lite och reste mig sedan upp. Jag gick in i badrummet och sköljde ansiktet med iskallt vatten. Jag såg upp på mig själv i spegeln. Ibland visste jag inte riktigt vad som skulle hända med mig, var det meningen att jag skulle må så här? Var det det gud ville? I sånna fall var han nog ingen vidare snäll gud.. Men han hade ändå sett till att jag fick träffa Justin.

Jag gav mig själv ett litet leende, och uppmanade mig att inte vara ledsen hela tiden.

När jag kom ner för trappan igen möttes jag av Justins mjuka läppar, som varsamt trycktes mot mina. Jag log lite och lade händerna om hans nacke, och tryckte honom närmare mig.

Precis då kom Pattie in i rummet, och vi drog oss snabbt undan varandra.

- Och vad gör ni då? frågade hon misstänksamt.

- Eh.. Vi skulle just gå ut, sa Justin och tog min hand.

Vi gick mot ytterdörren, och så fort vi hade stängt den bakom oss bröt vi ut i gapskratt.

- Piiinsamt, sa jag och rodnade.

- Äh, hon tar sånt bra, sa han och log.

- Bra, sa jag.

Vi gick sakta bort mot parken. Hand i hand. Jag njöt, hela tiden. Jag kunde inte sluta titta på hans perfekt skulpterade läppar, hans vackra ögon, håret.. Allt med honom var så perfekt.

Plötsligt satt hade vi kommit fram till en liten flod, som jag inte hade en aning fanns i Atlanta. Men det var vackert. Och nästan inga människor var där heller. Vi satte oss på en bänk och pratade i evigheter. Under timmarna som gick kom endast några få fans fram till Justin, de ville ta bilder och få autografer, och Justin behandlade dem så väl. Nästan som om han kände varenda ett av dem.

Jag beundrade honom för det. Att han kunde älska så många människor på en och samma gång.

____________________________________________________________

Hihihihi. Fult kapitel. Jag har inte skrivit på så länge så jag kommer typ inte ihåg vad som händer.... :$ Lite pinsamt.. Men nu fick ni i alla fall ett kapitel, ska försöka skriva i alla fall ett till i helgen.

Måste bara säga att jag typ är stolt över bilden jag hittade, den känns som att den förmedlar ett budskap som passar grymt till novellen just nu. Även i de mörkaste tider kan kärleken ljusa upp verkligheten. Eller vad säger ni?