.

Previous: Jag vaknade av att jag skrek till. Jag satt käpprätt upp i sängen. Justin var borta. Mitt hjärta slog säkert 200 slag i minuten, och det kändes som att det skulle hoppa ur bröstet på mig. Strax därefter kom Justin upprusande upp för trappan.

- Vad hände?! sa han panikslaget.

- Mardröm, sa jag och brast ut i gråt.

Han satte sig bredvid mig, och drog upp mig i sitt knä.

- Shh, gråt inte, sa han och kysste mig på pannan.

______________________________________________________________

När jag vaknade tittade jag automatiskt åt sidan för att se om Justin låg där. Det gjorde han inte. Jag suckade, lite besviken blev jag faktiskt. Jag menar, vi hade kyssts, jag var sjukt kär i honom, och jag tror att han gillade mig med. Jag satte mig upp i sängen. Precis när jag skulle sätta ner fötterna på golvet upptäckte jag Justin ligga där. På golvet. Ibland kunde man undra vad det var för fel på honom. Jag hoppade över honom och drog försiktigt med min hand över hans kind. När han inte reagerade började jag ruska honom lite. Tillslut slog han upp ögonen. Han log mot mig.

 

- Godmorgon, sa han och satte sig upp.

- Godmorgon sömntuta, sa jag och skrattade.

Han sträckte på sig.

- Vad sover du på golvet för? frågade jag.

- Jag tänkte att du kanske inte ville dela säng med mig.. sa han och rodnade.

- Vad är det för något konstigt resonemang? sa jag.

- Men jag visste liksom inte.. Ville du det? Eller asså, jag vet inte.. Är vi liksom.. Eh.. sa han och gömde sig bakom en kudde.

 

Han var så söt, jag kunde inte hålla mig för skratt.

 

- Jag vet inte, är vi det? sa jag.

- Jag.. Vad tycker du? sa han.

- Asså.. Jag gillar dig verkligen jättemycket Justin. Så.. Om du tycker det så.. sa jag och rodnade lite jag med.

 

Han tystnade. Fan! Tänk om han typ blev rädd för mig nu? Fast det borde han ju inte bli, eftersom han frågade..

Plötsligt böjde han sig fram, och kysste mig, länge. Jag log, och lutade mig närmre honom. För varje sekund som gick, varje andetag, ville jag bara ha mer. Tillslut skiljdes våra läppar åt, och vi satt och tittade in i varandras ögon.

 

- Jag tar det som ett ja, sa jag och kysste honom en gång till.

 

Plötsligt knackade det på dörren. Vi skyndade oss att hoppa en bit ifrån varandra, och sekunden därefter öppnades den. I öppningen stod Pattie.

 

- Eh.. Vad gör ni egentligen? frågade hon och skrattade.

- Ingenting, sa Justin, alldeles för snabbt.

- Hm, jaja, sa hon. Hursomhelst så är polisen där nere, de vill säga något.

- Okej, vi kommer, sa jag och log mot henne.

 

Hon stängde dörren, och sedan hördes hennes steg i trappan. Justin reste sig upp.

 

- Du kan låna några andra kläder om du vill, sa han.

- Tack, sa jag och ställde mig upp bredvid honom.

 

Han öppnade sin garderob, som för övrigt var gigantisk.

 

- Mjukisbyxor? sa han och kastade ett par stora svarta byxor till mig.

- Det blir perfekt, sa jag.

 

Jag gick en bit bort, och skulle precis byta byxor när en tröja landade på mitt huvud. Jag drog snabbt bort den, och märkte att allt mitt hår hamnade i ansiktet. Justin skrattade högt, och jag stämde in. Det måste ha sett ganska kul ut.

 

När jag hade bytt om, och hade satt upp håret i en hästsvans blev jag plötsligt väldigt sorgsen igen. Justin fick mig att glömma det hemska som hade hänt, men inte ens han kunde få mig att glömma en sådan sak någon längre stund.

Justin märkte att jag blev ledsen, och tog min hand.

 

- Kom nu så går vi ner, sa han och kysste mig snabbt på munnen.

 

Vi gick ner för trappan, hand i hand. Jag ville verkligen inte utsättas för den här tortyren igen, att tvingas berätta igen.. Jag skulle inte klara av det.

När jag fick syn på polisen kändes det som ett knytnävslag i magen. Vad ville han? Han vände sig om mot mig.

 

- Hej Emily, sa han. Kan vi sätta oss?

- Eh.. Visst, sa jag och svalde hårt.

 

Jag släppte Justins hand och satte mig vid köksbordet.

 

- Så.. Din kompis är enligt dig kidnappad, sa han.

- Ja..

- Det finns inga andra vittnen som du vet eller? sa han.

- Nej, inte vad jag vet, vi var ensamma hemma, sa jag.

- Vart är dina föräldrar då? frågade polisen.

- Pappa är på någon jobbresa, och mamma är i Miami med sina kompisar, sa jag tyst.

- Okej.. Du har inte försökt att kontakta dem? sa han och tittade kritiskt på mig.

 

Det slog mig att jag faktiskt inte hade ägnat dem en tanke. Justin hade funnits där för mig, och jag hade totalt glömt bort dem. Mamma skulle bli helt förstörd. Och Melissas föräldrar? Polisen måste väl ha kontaktat dem?

 

- Nej, sa jag. Har ni.. ringt Melissas föräldrar?

- Ja, de är informerade om det här, sa han.

- Okej..

 

Jag kunde tänka mig att de hade blivit.. Jag visste inga ord att beskriva hur de måste känna. De älskade Melissa så himla mycket.

 

- Men hur som helst, det jag kom hit för att säga är, att vi har hittat ett spår. Inne i rummet där själva konfrontationen med gärningsmannen förmodligen skedde, har man hittat en tuss avslitet hår. Melissa är väl brunhårig? sa han.

- Ja, det är hon, sa jag.

- Håret vi hittade var rött, sa han.

- Rött? Så gärningsmannen har rött hår? sa jag, och kände mig plötsligt väldigt engagerad.

- Förmodligen, sa polisen, positivt överraskad över mitt plötsliga intresse för utredningen.

- Jag tror jag vet vem det kan vara, sa jag och såg in i polisens ögon.

___________________________________________________________________

Förlåt för sent kapitel! Men det har varit så himla fint väder, och jag.. Ja, har väl inte riktigt känt för att sitta framför datorn hela dagarna. x) Ni kanske inte heller har hunnit kolla så mycket? :D Men jaja, bättre sent än aldrig. Snälla, kommentera nu! Det är så roligt när jag får många! :D