Förlåt för den dåliga uppdateringen
Born To Be Somebody - Chapter 21
Previous: Jag vaknade av att jag skrek till. Jag satt käpprätt upp i sängen. Justin var borta. Mitt hjärta slog säkert 200 slag i minuten, och det kändes som att det skulle hoppa ur bröstet på mig. Strax därefter kom Justin upprusande upp för trappan.
- Vad hände?! sa han panikslaget.
- Mardröm, sa jag och brast ut i gråt.
Han satte sig bredvid mig, och drog upp mig i sitt knä.
- Shh, gråt inte, sa han och kysste mig på pannan.
______________________________________________________________
När jag vaknade tittade jag automatiskt åt sidan för att se om Justin låg där. Det gjorde han inte. Jag suckade, lite besviken blev jag faktiskt. Jag menar, vi hade kyssts, jag var sjukt kär i honom, och jag tror att han gillade mig med. Jag satte mig upp i sängen. Precis när jag skulle sätta ner fötterna på golvet upptäckte jag Justin ligga där. På golvet. Ibland kunde man undra vad det var för fel på honom. Jag hoppade över honom och drog försiktigt med min hand över hans kind. När han inte reagerade började jag ruska honom lite. Tillslut slog han upp ögonen. Han log mot mig.
- Godmorgon, sa han och satte sig upp.
- Godmorgon sömntuta, sa jag och skrattade.
Han sträckte på sig.
- Vad sover du på golvet för? frågade jag.
- Jag tänkte att du kanske inte ville dela säng med mig.. sa han och rodnade.
- Vad är det för något konstigt resonemang? sa jag.
- Men jag visste liksom inte.. Ville du det? Eller asså, jag vet inte.. Är vi liksom.. Eh.. sa han och gömde sig bakom en kudde.
Han var så söt, jag kunde inte hålla mig för skratt.
- Jag vet inte, är vi det? sa jag.
- Jag.. Vad tycker du? sa han.
- Asså.. Jag gillar dig verkligen jättemycket Justin. Så.. Om du tycker det så.. sa jag och rodnade lite jag med.
Han tystnade. Fan! Tänk om han typ blev rädd för mig nu? Fast det borde han ju inte bli, eftersom han frågade..
Plötsligt böjde han sig fram, och kysste mig, länge. Jag log, och lutade mig närmre honom. För varje sekund som gick, varje andetag, ville jag bara ha mer. Tillslut skiljdes våra läppar åt, och vi satt och tittade in i varandras ögon.
- Jag tar det som ett ja, sa jag och kysste honom en gång till.
Plötsligt knackade det på dörren. Vi skyndade oss att hoppa en bit ifrån varandra, och sekunden därefter öppnades den. I öppningen stod Pattie.
- Eh.. Vad gör ni egentligen? frågade hon och skrattade.
- Ingenting, sa Justin, alldeles för snabbt.
- Hm, jaja, sa hon. Hursomhelst så är polisen där nere, de vill säga något.
- Okej, vi kommer, sa jag och log mot henne.
Hon stängde dörren, och sedan hördes hennes steg i trappan. Justin reste sig upp.
- Du kan låna några andra kläder om du vill, sa han.
- Tack, sa jag och ställde mig upp bredvid honom.
Han öppnade sin garderob, som för övrigt var gigantisk.
- Mjukisbyxor? sa han och kastade ett par stora svarta byxor till mig.
- Det blir perfekt, sa jag.
Jag gick en bit bort, och skulle precis byta byxor när en tröja landade på mitt huvud. Jag drog snabbt bort den, och märkte att allt mitt hår hamnade i ansiktet. Justin skrattade högt, och jag stämde in. Det måste ha sett ganska kul ut.
När jag hade bytt om, och hade satt upp håret i en hästsvans blev jag plötsligt väldigt sorgsen igen. Justin fick mig att glömma det hemska som hade hänt, men inte ens han kunde få mig att glömma en sådan sak någon längre stund.
Justin märkte att jag blev ledsen, och tog min hand.
- Kom nu så går vi ner, sa han och kysste mig snabbt på munnen.
Vi gick ner för trappan, hand i hand. Jag ville verkligen inte utsättas för den här tortyren igen, att tvingas berätta igen.. Jag skulle inte klara av det.
När jag fick syn på polisen kändes det som ett knytnävslag i magen. Vad ville han? Han vände sig om mot mig.
- Hej Emily, sa han. Kan vi sätta oss?
- Eh.. Visst, sa jag och svalde hårt.
Jag släppte Justins hand och satte mig vid köksbordet.
- Så.. Din kompis är enligt dig kidnappad, sa han.
- Ja..
- Det finns inga andra vittnen som du vet eller? sa han.
- Nej, inte vad jag vet, vi var ensamma hemma, sa jag.
- Vart är dina föräldrar då? frågade polisen.
- Pappa är på någon jobbresa, och mamma är i Miami med sina kompisar, sa jag tyst.
- Okej.. Du har inte försökt att kontakta dem? sa han och tittade kritiskt på mig.
Det slog mig att jag faktiskt inte hade ägnat dem en tanke. Justin hade funnits där för mig, och jag hade totalt glömt bort dem. Mamma skulle bli helt förstörd. Och Melissas föräldrar? Polisen måste väl ha kontaktat dem?
- Nej, sa jag. Har ni.. ringt Melissas föräldrar?
- Ja, de är informerade om det här, sa han.
- Okej..
Jag kunde tänka mig att de hade blivit.. Jag visste inga ord att beskriva hur de måste känna. De älskade Melissa så himla mycket.
- Men hur som helst, det jag kom hit för att säga är, att vi har hittat ett spår. Inne i rummet där själva konfrontationen med gärningsmannen förmodligen skedde, har man hittat en tuss avslitet hår. Melissa är väl brunhårig? sa han.
- Ja, det är hon, sa jag.
- Håret vi hittade var rött, sa han.
- Rött? Så gärningsmannen har rött hår? sa jag, och kände mig plötsligt väldigt engagerad.
- Förmodligen, sa polisen, positivt överraskad över mitt plötsliga intresse för utredningen.
- Jag tror jag vet vem det kan vara, sa jag och såg in i polisens ögon.
___________________________________________________________________
Förlåt för sent kapitel! Men det har varit så himla fint väder, och jag.. Ja, har väl inte riktigt känt för att sitta framför datorn hela dagarna. x) Ni kanske inte heller har hunnit kolla så mycket? :D Men jaja, bättre sent än aldrig. Snälla, kommentera nu! Det är så roligt när jag får många! :D
Born To Be Somebody - Chapter 20
Previous: Justin satte sig på en stol bredvid mig och tog min hand.
- Vi förstår att det är jättejobbigt att berätta, men om dom ska ha någon chans att hitta henne, så måste du, sa han och tittade medlidsamt på mig.
- Okej..
Jag berättade allt, in i minsta detalj. När jag var färdig tittade alla förfärat på mig.
- Jag är så ledsen.. sa Justin och kramade mig.
- Tack.. sa jag och pressade fram ett litet leende.
_________________________________________________________________________
När jag hade berättat hela historien var jag helt slut. Ögonlocken kändes tunga, ja, hela kroppen kändes som en enda blyhög.
- Trött? sa Pattie och klappade mig på axeln.
- Jätte, sa jag och gäspade.
- Kom så ska jag visa dig vart du kan lägga dig, om du vill, sa hon och sträckte ut handen mot mig.
- Åh, tack, sa jag och log.
Just när jag skulle resa mig upp ställde sig Justin bredvid sin mamma.
- Jag kan visa henne istället, sa han och tog mig hand.
Jag rodnade. Varför skulle han vara så himla söt hela tiden?
Vi gick upp för en trappa och kom in i ett fint inrett vardagsrum. Det var ljust, med stora fönster.
- Vad fint det är, sa jag uppriktigt och log.
- Tack, vi har jobbat ganska mycket för att få i ordning det, sa han.
Han öppnade en dörr, som ledde in till ett sovrum.
- Det är mitt rum, men vi har ett gästrum om du hellre vill ligga där? sa han och rodnade.
- Det spelar inte så stor roll, sa jag och skrattade lite.
Jag gick in i rummet och såg mig om. Det var väldigt fint. Jag stannade upp och tittade på Justin. Det pirrade i magen så fort jag såg honom. Han märkte att jag studerade honom, och log brett. Han gick fram till mig, och lade händerna omkring min midja.
- Får jag? frågade han.
- Du behöver inte fråga, sa jag.
Han böjde sig fram och kysste mig. Det var en försiktig, men ändå passionerad, och framförallt, underbar kyss. När våra läppar skiljdes åt kändes allt lite bättre. Jag hade till och med glömt bort Melissa under några sekunder. Det kändes visserligen lite hemskt, och det gjorde ont att erkänna det, men det hade ändå varit lite skönt. För jag visste att det inte fanns mycket jag kunde göra.
- Du vet att du är grymt vacker, va? sa Justin allvarligt.
Jag rodnade.
- Nej.. Men tack, sa jag och pussade honom lätt på munnen.
- Det är du i alla fall, sa han. Ska du sova lite?
- Jag vet inte.. Det känns ju inte helt fel att du är här i och för sig.. sa jag och fnissade.
- Jaså? Jag har inga problem med att stanna, sa han och skrattade.
Jag kramade om honom lite hårdare, men kände att han började dra sig ur mitt grepp.
- MEN.. Jag tycker att du borde sova, det har inte precis varit en lätt dag för dig, sa han.
Jag tittade på honom med mina bästa valpögon, men ingenting kunde rubba honom. Jag satte mig med en duns på sängen, och lade snabbt märkte till hur mjuk den var. Här skulle jag kunna tänka mig att sova fler gånger.. Haha.
- Nöjd? sa jag och flinade.
- Nja.. Du har inte funderat på att ligga ner när du sover? sa Justin och skrattade.
- Hm.. Kanske... sa jag och lade mig ner.
- Duktigt, sa han och började gå mot dörren.
Jag hade önskat att han kunde stanna kvar. Som om han kunde läsa mina tankar ändrade han sig, och vände sig om mot mig. Sedan gick han tillbaka till sängen, och lade sig ner bredvid mig.
- Tack, sa jag. Jag kanske drömmer mardrömmar annars.
- Shh.. Sov nu, sa han och strök mig över pannan.
Det var ganska otroligt, att vi hade kommit varandra så nära att jag nu låg och sov på Justins arm, efter bara några veckor. Men det kändes väldigt bra.
Melissas perspektiv:
Jag slog sakta upp ögonen. Jag försökte resa mig upp, men yrseln slog mig till marken igen. Det bultade i hela huvudet, och när jag kände efter upptäckte jag att jag hade ett öppet sår i bakhuvudet. Det verkade blöda ganska mycket, och var nog orsaken till yrseln.
Vart var jag? Vad hade hänt? Jag kom knappt ihåg någonting. Jag såg mig om. Det var mörkt, men jag kunde urskilja en pall som stod längre bort. Annars verkade det inte finnas någonting där. Det kalla betonggolvet var fuktigt, och det droppade från taket.
Längst bort i rummets ena ända, kunde jag se lite ljus. Det verkade komma in genom springorna till en dörr. Jag hasade mig bort mot dörren. När jag bara var några meter ifrån hörde jag upprörda röster utifrån. Det var en man, och en kvinna. De pratade ett språk jag inte kunde. Kanske spanska?
Plötsligt flög dörren upp, och mannen stod i öppningen.
- Ser man på, vår lille fånge har visst vaknat till liv, sa han med en kraftig brytning.
Jag svalde hårt och undvek hans blick.
- Vet du varför du är här? frågade han.
Jag svarade inte. Sanningen var att jag inte hade den blekaste aning om varför jag var här, hur jag hade kommit hit, eller när. Det enda jag visste var att jag ville komma härifrån.
- Svarar man inte på tilltal? sa han.
När jag inte sa något, sparkade han till mig. Jag gnydde till tyst.
- Jag sa, svarar man inte på tilltal? sa han.
- Jo, förlåt, sa jag tyst.
- Bra, och varför är du här? sa han.
- Jag vet inte... sa jag och torkade en tår som rann ner för min högra kind.
- Det ska jag berätta för dig.. Du ska vara lockbete.
Han började noggrant gå igenom sin plan. Det såg inte ljust ut för varken mig, eller de andra personerna som han hade planerat med i den.
Justins perspektiv:
Emily låg lugnt och sov på min arm. Då och då snarkade hon till lite, och jag log för mig själv.
Tänk att jag hade hittat en sådan fin tjej, på så kort tid. Det kändes som att hon verkligen förstod mig, och man kunde verkligen ha roligt tillsammans med henne. Jag skulle nog aldrig glömma hennes oväntade, men otroligt söta kommentar om min pasta: PPAJ. Perfect Pasta À la Justin. Haha, så söt.
Någon knackade försiktigt på dörren.
- Ja? viskade jag för att inte väcka Emily.
Mamma stack in huvudet genom dörren. När hon fick se att Emily låg på min arm och sov tittade hon konstigt på mig.
- Du.. Hon...? Är ni..? stammade hon.
- Eh, jag vet inte riktigt, sa jag och rodnade.
- Okej, sa hon och skrattade lite.
- Men vad ville du? frågade jag.
- Maten är klar, om du vill ha, sa hon och log.
Även fast jag gärna hade legat kvar bredvid Emily, var jag tvungen att medge att jag var väldigt hungrig. Jag hade inte ätit på.. 8 timmar.
- Jag kommer, sa jag till mamma och lirkade försiktigt loss armen.
Emilys perspektiv:
Jag sprang. Sprang mot något, men jag visste inte vad. Det enda jag visste var att jag var tvungen att komma fram så fort det bara gick. Någon var i fara, och jag var tvungen att rädda den. Plötsligt tornade ett stort hus upp sig framför mig. Jag drog efter andan. Jag förstod direkt att det här var mitt mål.
Jag smög in i husets trädgård, letade efter en öppen dörr. Tillslut hittade jag källaringången vara olåst. Jag tryckte ner handtaget, och klev in. Det var mörkt, och luktade vidrigt. Jag hittade en lampknapp. När jag tände lampan fick jag se något som gjorde att jag ångrade innerligt att jag tänt lampan. Det var blod i hela rummet. Mitt på golvet låg en ruttnad kropp. Källan till stanken. När jag gick närmare, fick jag syn på personens ansikte. Det var Melissa.
Jag vaknade av att jag skrek till. Jag satt käpprätt upp i sängen. Justin var borta. Mitt hjärta slog säkert 200 slag i minuten, och det kändes som att det skulle hoppa ur bröstet på mig. Strax därefter kom Justin upprusande upp för trappan.
- Vad hände?! sa han panikslaget.
- Mardröm, sa jag och brast ut i gråt.
Han satte sig bredvid mig, och drog upp mig i sitt knä.
- Shh, gråt inte, sa han och kysste mig på pannan.
_____________________________________________________________________
Äntligen uppdaterar jag! Förlåt att det tog så lång tid innan det kom.. Hehe. Kom ihåg att kommentera nu kära vänner! <3
Born To Be Somebody - Chapter 19
Born To Be Somebody - Chapter 18
Previous: Han kysste mig. Först stelnade jag till, men så fort jag förstod vad som hände, kysste jag honom tillbaka. Ååh, vad jag hade längtat efter denna stunden.
Det var ett sådant där magiskt ögonblick, när ingeting annat spelar någon roll, när man liksom svävar över marken, och har en känsla av att man kan klara vad som helst.
Våra läppar skiljdes åt, och vi stod med pannorna mot varandra och såg in i varandras ögon.
- Du har ingen aning om hur länge jag har velat göra det där, sa Justin och log.
________________________________________________________
Vad hände med uppdateringen?
Born To Be Somebody - Chapter 17
Previous: Justin körde ut på motorvägen, men efter bara några minuter svängde han in på en avfart och vi kom in på en stor gata. Han stannade bilen utanför ett stort vitt hus.
- Skojar du med mig?! sa jag och kastade mig om halsen på honom.
________________________________________________________________________________
- Nepp, sa Justin och log.
- ÅÅÅÅH, du är verkligen bäst! skrek jag.
Huset vi hade stannat vid, var byggnaden där Island Records höll till. Så han hade verkligen menat allvar när han sa att han skulle presentera mig för Usher.
- Nu ska du sjunga, det är bäst att du värmer upp, sa han och flinade.
- Men shit! Nu får jag verkligen panik, sa jag, och det var sant.
Adrenalinet pumpades runt i kroppen, och jag var livrädd och överlycklig på samma gång.
- Ta det lugnt, du kommer att klara dig fint! sa Justin.
- Kanske, men jag har ju inte ens något att sjunga? sa jag.
- Det har jag tänkt på, sa han och skrattade.
- Jaså, vad ska jag sjunga då? sa jag.
- Du ska inte sjunga, sa han och flinade.
- Va? Du sa ju just att jag skulle det? Vad gör vi här? Jag fattar ingenting, sa jag.
Jag var extremt förvirrad.
- Du ska inte sjunga just nu, sa Justin och flinade ännu bredare.
- Öööh, haha, okej? sa jag och skrattade.
- Äh, du fattar sen, sa han och gick ur bilen.
Jag gjorde som honom, och vi gick sida vid sida mot ingången till huset. När vi klev in genom dörrarna möttes vi av en glad tjej i en reception som välkomnade oss. Hon verkade känna Justin, det märktes på sättet hon pratade med oss.
- Men jag fattar fortfarande inte vad vi gör här? sa jag.
- Nepp, jag vet, sa Justin och skrattade högt.
Jag skrattade åt honom, han var så konstig ibland. Fast jag gillade att han hade något på gång. När vi hade gått genom massor med korridorer kom vi fram till en dörr. Justin tog fram en nyckel, och satte den i låset. Det klickade till, och dörren gled upp. Vi hade kommit in i en studio. Överallt fanns teknisk utrustning, och i ena ändan av rummet fanns ännu ett litet rum med en glasvägg. Där inne stod 2 mikrofoner.
- Gissa vad du ska göra? sa han och log.
- Nej, jag har ingen aning, du sa ju att jag inte skulle sjunga? sa jag och tittade fundersamt på honom.
- Jag sa faktiskt bara att du inte skulle sjunga just då! sa han och skrattade.
- Ååh, vad jobbig du är! sa jag och började skratta jag med.
- Jag vet, sa han och log.
- Så vi ska sjunga?
Han nickade glatt.
Vi värmde upp, och gick in i det lilla glasrummet.
- Vad ska vi sjunga? sa jag.
- Overboard, sa Justin och flinade.
- Åh, jag gillar den låten, sa jag och log.
Justin placerade mig vid en av mickarna, och visade mig ett par hörlurar som jag skulle sätta på mig. Medan jag fixade i ordningen micken och hörlurarna gick han ut och satte på musik. Introt till Overboard började spelas i hörlurarna. Justin kom tillbaka in i rummet precis i tid så när jag började sjunga.
Till en början tyckte jag att det var lite pinsamt, men allt eftersom började jag slappna av, det gick rätt bra! När Justin började sjunga fullkomligt smälte jag. Hans röst var underbar.
It feels like we've been out at sea, whoa
So back and forth that's how it seems, whoa
And when I wanna talk you say to me
That if it's meant to be it will be
Whoa oh no
So crazy is this thing we call love
And now that we've got it we just can't give up
I'm reaching out for you
Got me out here in the water
And I
I'm overboard
And I need your love
Pull me up
I can't swim on my own
It's too much
Feels like I'm drowning without your love
So throw yourself out to me
My lifesaver
(Lifesaver, oh lifesaver)
My lifesaver
(Lifesaver, oh lifesaver)
Whoa
(Justin)
I never understood you when you'd say, whoa
Wanted me to meet you halfway, whoa
Felt like I was doing my part
You kept thinking you were coming up short
It's funny how things change cause now I see
Oh whoa
So crazy is this thing we call love
And now that we've got it we just can't give up
I'm reaching out for you
Got me out here in the water
And I
I'm overboard (overboard)
And I need your love
Pull me up
I can't swim on my own
It's too much (it's too much)
Feels like I'm drowning (ohh)
Without your love
So throw yourself out to me
My lifesaver
Oh
It's supposed to be some give and take I know
But you're only taking and not giving anymore
So what do I do
Cause I still love you
(I still love you baby)
And you're the only one who can save me
Whoa, whoa, whoa, oh
I'm overboard
And I need your love
Pull me up (pull me up)
I can't swim on my own
It's too much (it's too much)
Feels like I'm drowning without your love
(I'm drowning baby, I'm drowning)
So throw yourself out to me
(I can't swim)
My lifesaver
(Lifesaver, oh lifesaver)
My lifesaver
It's crazy crazy crazy
(Lifesaver, oh lifesaver)
Lifesaver oh
(Lifesaver, oh lifesaver)
My lifesaver
(Lifesaver, oh lifesaver)
När vi hade tagit våra sista toner hördes applåder utifrån. Jag vände mig förskräckt om. Vem hade tittat?!
Till min stora förvåning stod Scooter, Kenny och Ryan där och fånlog allihop. Jag kände hettan stiga i ansiktet. Jag hade antagligen samma färg som en tomat just nu.
- Fan vad bra ni är! sa Scooter när han hade slutat klappa.
- Eh, tack.. sa jag och rodnade ännu mer.
- Visst är hon duktig? sa Justin och lade armen om mina axlar.
Jag rös till av hans beröring.
De andra nickade.
- Vi kanske ska presentera dig för någon här.. sa Scooter dagdrömmande.
- Verkligen? sa jag förvånat.
- Ja, jag ska snacka med någon! sa han och log brett.
- Åh, tack så jättemycket! sa jag och log tillbaka.
Justin avbröt oss.
- Kan ni gå nu? sa han.
- Visst, sa Kenny och drog med sig Scooter och Ryan ut.
När de hade stängt dörren vände sig Justin mot mig.
- Vill du sjunga något mer? frågade han.
- Nej, det är lugnt, sa jag. Men kan inte du sjunga något istället?
Han log.
- Visst, sa han och gick ut i kontrollrummet.
Jag sjönk ner på golvet och väntade. Jag kunde inte glömma hur han hade lagt armen om mina axlar förut..
Efter någon minut kom han tillbaka och ställde sig vid micken. Jag fick sätta på mig hörlurar igen så att jag skulle höra musiken också.
Han började sjunga.
How many I told you’s and start overs
And shoulders have you cried on before
How many promises be honest girl
How many tears you let hit the floor
How many bags you packed
Just to take ‘em back tell me that
How many either or but no more
If you let me inside of your world
There’d be the one less lonely girl
Ohh No
Saw so many pretty faces before I saw you you
Now all I see is you
Ohh No
Don't need these other pretty faces
likei need you
‘cause when you’re mine in this world
There's gonna be one less lonely girl
One less lonely girl
One less lonely girl
One less lonely girl
There's gonna be one less lonely girl
I'm gonna put you first
I'll show you what you’re worth
If you let me inside your world
there’s gonna be one less lonely girl
Christmas wasn’t merry, 14th of February not one of them spent with you
how many dinner dates set dinner plates and
he didn’t even touch his food
how many torn photographs saw you taping back
tell me that couldn’t see an open door
but no more
If you let me inside of your world
http://www.elyricsworld.com/one_less_lonely_girl_lyrics_justin_bieber.html
ere'll be one less lonely girl
Ohh No
Saw so many pretty faces before I saw you you
Now all I see is you
ohh no
Don't need these other pretty faces
like i need you
‘cause when you’re mine in this world
there’s gonna be one less lonely girl
One less lonely girl
One less lonely girl
One less lonely girl
There's gonna be one less lonely girl
I'm gonna put you first
I'll show you what you’re worth
If you let me inside of your world
I can fix up your broken heart
I can give you a brand new start
I can make you believe, (yeah)
I just wanna set one free girl free to fall,
free to fall,
she's free to fall
fall in love
with me
my hearts locked and nowhere to get the key
I’ll take her and leave the world with one less lonely girl
Han sjöng som en ängel, och han tittade på mig, hela tiden. Jag kunde inte sluta le, och när han slutade sjunga hade jag tårar i ögonen.
- Fan vad vackert, sa jag och torkade bort en tår.
Justins perspektiv:
Jag tog den sista tonen på One less lonely girl. Jag hade valt låten med omsorg, i hopp om att Emily skulle förstå att jag verkligen gillade henne. Nu hade hon tårar i ögonen.
Hon reste sig upp och gick framåt mot mig. Jag gick mot henne också. När vi stod bara några decimeter ifrån varandra började hon prata:
- Vet du hur d...
Då gjorde jag det. Jag böjde mig fram och kysste henne.
Emilys perspektiv:
Han kysste mig. Först stelnade jag till, men så fort jag förstod vad som hände, kysste jag honom tillbaka. Ååh, vad jag hade längtat efter denna stunden.
Det var ett sådant där magiskt ögonblick, när ingeting annat spelar någon roll, när man liksom svävar över marken, och har en känsla av att man kan klara vad som helst.
Våra läppar skiljdes åt, och stod med pannorna mot varandra och såg in i varandras ögon.
- Du har ingen aning om hur länge jag har velat göra det där, sa Justin och log.
___________________________________________________________________________
JAAA :D Hihihi, det här var kul att skriva, haha. Vad tycker ni?
Kom ihåg att kommentera, det brukar ni ju vara duktiga på, men glöm nu inte! :D
Born To Be Somebody - Chapter 16
Previous: Jag var tvungen att dra efter andan. Det var som att komma in i ett rum, som hade ett träds grenar och blad som väggar. Det var precis som jag hade sett i en film jag hade sett.
- Wow, vad vackert det är, sa jag hänfört.
- Vad bra att du gillar det, sa Justin och log.
Han satte fast årorna, och satte sig bredvid mig istället. Jag log för mig själv.
Det kändes faktiskt mer som en dejt-dejt det här än en kompis-dejt, och jag gillade det.
_______________________________________________________________________________
Veckan flöt på, och jag träffade Justin två gånger faktiskt! Vi kunde verkligen prata om allt, och det kändes som att jag kunde lite på honom. Eller, jag litade på honom. Han var alltid så snäll, och förstående. Och alltid lika snygg..
- Emily, ska du inte gå upp? frågade mamma och stack in huvudet genom dörren.
- Jo, jag ska, sa jag och suckade.
Väckarklockan hade ringt för en kvart sedan, men jag hade en ovana att ligga kvar och tänka alldeles för länge. Jag reste mig upp och gick ut i badrummet. Idag var det skolavslutning, och nu väntade ett helt sommarlov av sol, bad och massa roligheter. Jag log lite för mig själv medan jag klev in i duschen. Det kändes som att det skulle bli en bra dag. När jag var färdigt gick jag lugnt tillbaka till mitt rum för att byta om. Jag hade ställt klockan väldigt tidigt, så jag hade gott om tid även fast jag hade legat kvar lite för länge.
Jag drog på mig min nya klänning som Justin så noga hade hjälp mig att välja ut några dagar innan. Han hade försökt med att betala den också, men jag hade bestämt sagt ifrån, herregud, det var ingen billig klänning. Inte för att han hade ont om pengar, men ändå. Det kändes så fel.
Jag blåste håret och gjorde stora lockar. Sedan fixade jag mitt smink, det blev faktiskt riktigt bra, det såg somrigt och fräscht ut. Jag slängde en blick i spegeln och log lite. Jag var nöjd med hur jag såg ut just nu.
Jag gick ner till köket och gjorde i ordning en macka. Just när jag skulle hugga in hörde jag att jag fick sms, och var tvungen att springa upp till mitt rum och hämta mobilen.
Jag tittade på skärmen och log brett. Det var från Justin.
"Hej sötnos, vad säger du om att jag kommer och hämtar dig snart? ;) Jag kör dig till skolan, och jag har en överraskning åt dig efteråt! Puss!"
Det pirrade till i magen. Överraskning? Jag älskade överraskningar! Och jag kunde inte vänta att få träffa Justin igen. De två dagarna som gått sedan vi hade setts sist hade känts som en evighet. Jag saknade hans leende, hans skratt, hans sätt att prata med mig efter två dagar. Jag tror faktiskt att jag började bli förälskad i honom.. Förälskad, kanske till och med kär? Varje gång jag såg honom pirrade det till i magen, och vi hade verkligen kommit nära varandra den senaste veckan. Jag skyndade mig att svara:
"Tjenare snygging! ;) Haha. Vad roligt, undrar vad det är? :D Vad söt du är som kör mig! När kommer du? Puss!"
Jag packade i ordning en liten väska med mobil, plånbok, nycklar och lite smink. Jag log hela tiden. Justin. Han var så.. Justin.. Min mobil plingade till igen.
"Nu, haha ;)"
Jag skrattade och tittade ut genom fönstret. Mycket riktigt stod Justins svarta Range Rover där och väntade. Vad söt han var, frågade när han i princip var här. Fast varför skulle jag säga nej? Jag älskade att träffa honom.
Justins perspektiv:
Jag satt i bilen, leendes för mig själv. Idag skulle jag ge Emily en rejäl överraskning, och jag hoppades verkligen att hon skulle gilla den.
Jag tittade runt i bilen och såg till att det inte låg några gamla muggar eller något kvar i bilen sedan igår när jag, Ryan och Chaz hade varit på McDonalds. Precis då hörde jag en dörr slå igen, och jag tittade snabbt upp. Emily kom gående längs gången i trädgården. Hon såg ut som en ängel, så oerhört vacker. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg henne. Så fin.
Jag klev ur bilen.
- Hej! sa hon och log.
Jag kände hur jag blev knäsvag. Det där leendet, det var helt otroligt.
- Hej, vad fin du är! sa jag och kramade henne.
Jag njöt av att ha henne i mina armar.
- Tack, sa hon och rodnade. Du ser inte precis ful ut du heller.
Jag skrattade bara till svar.
Jag gick runt bilen och öppnade dörren åt henne. Hon log med hela ansiktet.
- Taaack, sa hon och skrattade.
- Varsågod frun, sa jag med tillgjord röst och stängde sedan dörren.
Vi satt i bilen och sjöng med i låtarna som spelades på radion, precis som vi hade gjort de andra gångerna vi hade setts. Det hade blivit som en liten grej att vi gjorde det.
Efter ett tag kom vi fram till skolan. Jag kunde inte gå med henne in, även om jag gärna hade velat det. Det skulle bli alldeles för mycket liv.
- Jag kommer och hämtar dig om en timma, sa jag och log mot Emily.
- Det blir perfekt, smsar om det drar ut på tiden, sa hon.
Hon böjde sig fram och pussade mig på kinden. Sedan var hon borta. Jag strök med handen över stället på min kind där hon hade haft sina mjuka läppar. Jag tror att jag var kär.
Emilys perspektiv, slutet av avslutningen:
Tjejen som sjöng tog sista tonen, och alla applåderade högt. Rektorn gick upp på scenen igen och tog micken.
- Tack Nelly, det var vackert, sa hon och log mot tjejen som hade sjungit.
Sedan började hon sitt tal. Jag kopplade bort henne och började prata lite diskret med Melissa istället.
- Justin hade någon överraskning, han körde mig hit, och han ska hämta mig efteråt också! sa jag.
- Skojar du? Fan vad kul! sa hon och log.
- Nej, jag har ingen aning om vart vi ska! sa jag.
- Har han inte sagt något misstänk alls? sa hon.
- Nej, ingenting! sa jag.
- Läskigt, men fan vad kul!
Precis då hörde jag rektorn säga.
- Så nu vill jag tacka alla er elever som är så duktiga och gör så bra ifrån er, hoppas att ni får ett underbart sommarlov.
Alla började jubla och sprang mot utgången. Vi skyndade oss ut, och när vi kom utanför dörrarna skildes vi åt. Melissa skulle hem till Amanda på fest, och jag skulle ju till Justin. Jag skyndade mig bort till parkeringen. Ingen Range Rover. Jag tog upp mobilen för att se om han hade skrivit något. Ingenting. Jag började bli lite orolig, tänk om han hade lurat mig eller något..? Fast han skulle inte göra något sånt. Precis då ringde mobilen.
"Justin<3" stod det på displayen.
- Hej! sa jag.
- Hej, vad väntar du på? sa han och skrattade.
Jag såg mig förvirrat omkring.
- Dig? sa jag.
- Men jag är ju här? sa han och skrattade ännu mer.
- Vart? frågade jag.
Jag var väldigt förvirrad just nu.
- Jag har bytt bil, gå till den lilla svarta snett till höger om dig, sa han.
Jag tittade åt höger. Mycket riktigt, där stod en liten svart sportbil.
- Jag kommer, puss! sa jag och lade på.
Jag gick snabbt bort mot bilen och öppnade dörren. Där inne satt Justin, med en bukett rosor i handen.
Jag satte mig, och han överräckte dem till mig. Jag blev nästan lite rörd.
- Åh, tack, vad söt du är! sa jag och kramade honom.
Han log och kramade mig tillbaka. Jag kände mig trygg i hans famn.
Justin körde ut på motorvägen, men efter bara några minuter svängde han in på en avfart och vi kom in på en stor gata. Han stannade bilen utanför ett stort vitt hus.
- Skojar du med mig?! sa jag och kastade mig om halsen på honom.
__________________________________________________________________________
Vad var det för hus? :O Jag vet att jag suger på att uppdatera, men bättre sent än aldrig, right? :D
Kommentera nu så att jag blir riktigt peppad att skriva mycket!
Svar på kommentar.
HAHAHA misstolk på "Jag hade ridit ganska mycket tidigare, så det var inget problem". xD
_________________________________________________________
Haha, japp, det blev ett enda långt misstolkningskapitel.. Men du måste erkänna att det är ganska kul att läsa då? xD
PYSSSS!
Born To Be Somebody - Chapter 15
Previous: När vi hade suttit där ett tag, märkte jag hur Justin plötsligt blev lite stel.
- Vad är det? frågade jag.
- Öh.. Nej, det var inget, sa han.
- Men säg nu! sa jag bestämt.
- Ingeet! sa han och flinade.
Jag hoppade fram mot honom och började kittla honom. Han bad om nåd, och skrattade högt, men jag gav inte upp.
- Jag slutar om du säger vad det var! sa jag och skrattade.
- Okej, jag berättar! flämtade han.
- Bra! sa jag och hoppade av honom.
Han satte sig upp, och drog lite i sin tröja. Sedan tittade han mig i ögonen.
- Så.. Eh, ta inte detta fel nu, men tycker du att detta är som en kompisträff, eller.. eh, en dejt?
_____________________________________________________________________________
Jag var tvungen att fundera lite. Jag gillade honom faktiskt väldigt mycket.
- Vi kanske kan kalla det.. En kompisdejt? sa jag och flinade.
- Perfekt! sa Justin och rodnade.
- Jag gillar dig verkligen Justin, sa jag, men vi har ju liksom känt varandra i 3 dagar..
- Ja, jag fattar, sa Justin och log, en kompisdejt!
Vi skrattade lite åt oss själva.
- Så.. Vad ska vi hitta på nu? sa jag efter ett tag.
- Jag har en överraskning, sa Justin och log finurligt.
- Åh, vad kul! sa jag och log brett.
Han reste sig upp och sträckte fram sin hand mot mig.
- Hoppa in i bilen, sa han.
Jag tog hans hand och skuttade bort till bilen.
Justin satte sig i framsätet, och jag bredvid honom. Så bar det av.
- Nu måste du blunda! sa Justin efter ett tag.
- Okej? sa jag och skrattade.
Jag slöt ögonen, och hoppades att jag inte skulle bli åksjuk, för vägen verkade vara väldigt slingrig.
Efter några minuter märkte jag att bilen stannade.
- Får jag öppna ögonen nu? frågade jag.
- Nej, vänta lite till, sa Justin.
Jag hörde hur han gick ut ur bilen och smällde igen dörren. Några sekunder senare öppnades min.
- Fortsätt blunda, sa han och hjälpte mig ur bilen.
Han satte händerna framför mina ögon, och vi gick en bit så. Han gick väldigt nära mig, och jag gillade det. Mycket. Jag drog in hans lukt, och log för mig själv. Han luktade väldigt gott.
- Och vad flinar du åt? sa Justin och skrattade.
- Inget, bara åt hur gott du luktar, sa jag.
Oj. Det där var lite pinsamt. Vad sa jag det för?
- Aaw, tack, sa han och skrattade.
- Eh, haha, sa jag och rodnade.
Jag drog in hans lukt igen, men den här gången blandades den med något annat. Jag kände igen lukten. Det luktade stall.
- Justin, är vi påväg till ett stall? sa jag och fnissade.
- Du får se, sa Justin.
Efter någon minut till stannade vi, och Justin tog bort händerna från mitt ansikte.
- Okej, 1, 2, 3, titta! sa han.
Jag slog upp ögonen. Framför mig stod en stor häst och tittade vänligt på oss.
- Ska vi rida? utbrast jag och log.
- Japp! sa Justin, vågar du?
- Skojar du eller? Jag älskar hästar! sa jag och kastade mig om hans hals.
Han skrattade och kramade mig. Jag rös till. Det var verkligen perfekt. Han var perfekt.
Vi gick bort mot hästen. Det var en fux-färgad häst, som såg väldigt snäll ut.
- Ska vi rida på samma? sa jag och skrattade.
- Japp! sa Justin och log nöjt. Så får jag sitta nära dig.
- Justin! sa jag och puttade till honom.
- Vadåååå? sa han och tittade oskyldigt på mig.
Jag skrattade åt honom. Så söt.
Vi fick hjälp av en tjej som var där och tog hand om hästen att komma upp. Sedan red vi iväg.
Jag hade ridit ganska mycket tidigare, så det var inga problem. Justin satt bakom mig. Om jag ska vara ärlig så tyckte jag om att han satt så nära. Det kändes inte alls konstigt, trots att vi bara känt varandra i tre dagar.
Vi red på en skogsväg, tysta. Efter ett tag kom vi fram till en liten sjö med en liten brygga. Vid bryggan låg en båt fastbunden.
- Hoppa av, sa Justin och satt av hästen han med.
Han band fast hästen vid en stolpe som fanns vid bryggan.
- Nu ska vi åka båt! sa Justin och log.
- Åh, vad mysigt! sa jag. Men ska vi bara lämna hästen där?
- Ja, det kommer en tjej och hämtar den.
- Men hur kommer vi hem då? frågade jag.
- Det får du se, sa Justin.
- Okej, sa jag och skrattade.
Justin klev i båten, och han hjälpte mig i. Jag satte mig ner, och han tog årorna.
- Ska du ro? sa jag och log.
- Japp, sa han och skrattade lite.
Vi satt i båten och pratade om allt möjligt. Justin rodde långsamt längs stranden.
Efter en liten stund kom vi fram till ett stort träd som hängde ut över vattnet. Vi höll på att åka rakt in i det.
- Justin, ska du inte styra undan från trädet? sa jag förskräckt.
Han bara skakade på huvudet och släppte årorna. Sedan böjde han sig över sidan på båten och drog isär de bladbeklädda grenarna. Båten gled långsamt in mellan bladen. (Okej, det kunde misstolkas, men tolka det rätt.. haha)
Jag var tvungen att dra efter andan. Det var som att komma in i ett rum, som hade ett träds grenar och blad som väggar. Det var precis som jag hade sett i en film jag hade sett.
- Wow, vad vackert det är, sa jag hänfört.
- Vad bra att du gillar det, sa Justin och log.
Han satte fast årorna, och satte sig bredvid mig istället. Jag log för mig själv.
Det kändes faktiskt mer som en dejt-dejt det här än en kompis-dejt, och jag gillade det.
________________________________________________________________________
Hihihi. Nu måste ni kommentera så jag blir lite peppad här :D
PUSSSS!
