Born To Be Somebody - Chapter 19

Previous: När jag stack fram huvudet i dörröppning trodde jag att mitt hjärta skulle stanna. Hallen var en enda röra. Alla jackor låg på golvet, skor låg huller om buller, och mitt i rummet fanns anledningen till smällen. En pistol. Det kändes som att mitt hjärta skulle sluta slå, på riktigt. Det var någon i huset.
Precis då hördes ett högt skrik från övervåningen.
_____________________________________________________________

Jag förstod på en gång att det var Melissa som hade skrikit. Jag sprang så fort jag bara kunde upp för trappan till mitt rum. Dörren var stängd. Jag var livrädd, men jag kunde inte bara låta min kompis dö, eller vad människan i vårt hus nu ville... Jag tog ett djupt andetag, försökte samla mig lite. Jag skakade i hela kroppen, men trots det gick jag sakta fram mot dörren. Jag tryckte ner handtaget så långsamt jag bara kunde, i hopp om att den som var där inne inte skulle märka något. Sakta gled dörren upp. Rummet var tomt. Gardinerna var nedrivna, ett fönster var krossat och det var blod över hela golvet. Det svartnade framför ögonen, och jag var tvungen att hålla i mig i byrån för att inte ramla omkull. Jag sprang fram till fönstret. Ute på gatan stod en svart skåpbil. Jag såg ingen människa. Tänk om de var kvar i huset? Just då såg jag en man springa över gräsmattan, med en stor svart sopsäck över axeln.
Melissa måste ligga i sopsäcken. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag sprang ner till ytterdörren, rusade runt huset, genomträdgården, för att upptäcka att bilen var borta. Med min älskade kompis. Och mannen som hade tagit henne. Jag började springa åt det håll jag trodde att bilen hade åkt. Jag sprang, och sprang, tills mina ben inte bar mig längre. Jag började gråta hysteriskt, och kurade ihop mig till en liten boll.  Jag var helt omedveten om vad som hände runt omkring mig.
Plötsligt lade någon en hand på min axel. Jag tittade förskräckt upp och fick syn på Justins oroliga ansikte.
- Vad har hänt? frågade han. Du är ju alldeles blodig!
- Mel... Borta, hulkade jag.
Jag klarade inte av att säga mer.
- Är Melissa borta? sa Justin förvirrat.
- Kidnappad, viskade jag och började gråta hysteriskt.
- Gråt inte, sa han och kramade mig. Men kidnappad? Är du säker på att hon inte... gick hem eller något?
Jag nickade.
- Det var... blod, överallt!
Jag såg att han var tvungen att samla sig.
- Har du ringt 911? frågade han.
Jag skakade på huvudet. Justin rynkade ögonbrynen. Han tyckte nog att det var dumt att jag inte hade gjort det, men han sa ingenting om det.
Han tog upp sin mobil och gick iväg en liten bit. Just då kom en mörkhårig kvinna i 35-årsåldern och satte sig mitt emot mig.
- Jag är Justins mamma, Pattie, sa hon och tog min hand.
Hon hjälpte mig upp. Jag tittade in i Patties ögon. Så vänliga. Varför var alla så snälla mot mig? Det var mitt fel att Melissa var borta! Om jag inte hade sagt åt henne att gå upp och hämta kameran hade hon kanske inte varit borta nu! Jag hatade mig själv.
Pattie ledde mig bort till ett hus. Hon öppnade dörren, och jag lade märke till att det var Justins hus. Inte så konstigt kanske, eftersom hon tydligen var hans mamma..
Vi gick upp för en liten trappa och hon satte mig på en stol i köket.
- Vänta här, jag ska hämta lite rena kläder åt dig, sa hon och log mot mig.
Jag nickade och kände hur tårarna började rinna igen.
Efter en liten stund kom Pattie tillbaka med ett par svarta mjukisbyxor och en lila T-shirt.
- Det är Justins.. Hoppas det går bra, sa hon och räckte över kläderna till mig.
- Ja.. Tack, sa jag.
- Ingen orsak, sa Pattie och log mot mig. Jag går iväg lite så att du kan byta om.
- Tack, sa jag igen.
-
När jag hade bytt om slutade tårarna att rinna. Pattie kom tillbaka med en macka som hon räckte över till mig.
- Här, ät, sa hon.
Jag tog emot mackan, men hann knappt få i mig något innan det knackade på dörren. Pattie gick ner för att öppna, och strax därefter kom hon tillbaka tillsammans med Justin och en storvuxen polis.
- Emily Kerr? sa polisen.
- Det är jag.. sa jag.
- Kan du berätta vad som hände? sa han.
Jag svalde hårt.
- Vi... längre hann jag inte innan tårarna började forsa igen.
Justin satte sig på en stol bredvid mig och tog min hand.
- Vi förstår att det är jättejobbigt att berätta, men om dom ska ha någon chans att hitta henne, så måste du, sa han och tittade medlidsamt på mig.
- Okej..
Jag berättade allt, in i minsta detalj. När jag var färdig tittade alla förfärat på mig.
- Jag är så ledsen.. sa Justin och kramade mig.
- Tack.. sa jag och pressade fram ett litet leende.
_______________________________________________________________
Kommer nog skriva mer idag! :D Kom ihåg att kommentera, hihi (L) Om ni har några synpunkter eller idéer får ni gärna skriva dem till mig!

Kommentarer
Postat av: Jojo

Spännande! ;* :D



kramz

2011-04-17 @ 19:29:35
URL: http://stylebyjojo.blogg.se/
Postat av: Elise

jätte bra! :D

2011-04-18 @ 08:54:24
Postat av: Sofia

ohmybieber! i liiiiiike ;)

2011-04-18 @ 10:26:54
URL: http://justindbstories.blogg.se/
Postat av: sofiaaa

OMB!! var fan är melissa, åh guuuud vad läskigt!!!! :(

meeeeeeer!

2011-04-18 @ 16:49:06
Postat av: becka

nejmen hjälp! :O

2011-04-18 @ 23:02:06
Postat av: Sofie

hjääääääääääääääääääälp vad äckligt :o ;s MER INNAN JAG KISAR NER MIG XD

2011-04-19 @ 00:55:58
URL: http://sofiestalros.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0